Med författarambitioner i tidiga år såg jag till att lära mig skriva maskin med korrekt
fingersättning. Med ett jobb som innebär att jag sitter mycket vid en dator har jag
med åren blivit en hyfsat flink tangentbordsutövare. Jag skriver ibland fortare än jag
pratar. Skrev menar jag.

Min stela ömma arm vill inte låta mig skriva så längre. Alltså, egentligen har jag inte
så jätteont, men jag känner att om jag inte håller armen och fingrarna så stilla som
möjligt så kommer ontet att bli värre. Det är inte så att jag inte överväger era tips
om akupunktur och kortisonbehandlingar, men mitt recept för tillfället är att vila, det
brukar ju fungera. Alltså sitter jag här med handen låst i ett slags grepp som liknar
en klo och pickar med pekfingret på tangenterna. Jag vet att det är tabu att använda
ordet cp i några som helst andra sammanhang än dess rätta, men jag tänker ändå
på min högra hand som cp-handen. Förlåt.

Nu är det snart två veckor sedan jag sist besökte gymmet. Det känns för jävligt,
men jag tycker att jag sakta blir bättre. Snart. Snart.