När jag skrev det här inlägget skämtade jag faktiskt. Inte ens jag är så korkad att jag skulle
kunna ta fel på kycklingfilé och maskindisktabletter. Ändå har jag efter det där fått bevis
för att jag faktiskt är en människa som går mer på färg och form än text. Jag vet inte riktigt
vad det säger om mig, men i den här inläggets avslutning ska jag försöka mig på en gissning.

För några dagar sedan var det återigen kycklingfilé i Ica Maxis frysdiskar som gäckade
mig. Den blågula förpackningen med Kajsas kycklingfilé brukar jag ofta köpa. Förutom att priset
är lite lägre än Kronfågels och andras varianter tror jag att färgerna och själva namnet invaggar
mig i en känsla av svenskhet och kvalitet. Lättlurad. Den här gången när jag öppnade förpackningen
var det inte filéer i påsen, utan nuggets. Texten på påsen sade heller inget annat. Jag brukar inte äta
nuggets, tycker inte det är speciellt gott, men nu har jag i alla fall ett kilo i frysen.

Jag har båda mina barn hos mig för stunden. Trevligt. Båda var också överens om att pannkakor
skulle göra deras magar glada. Bara en sån sak, mina barn överens, det är så rörande och jag har
fortfarande inte vant mig vid att de fått en mer vuxen och mogen relation till varandra.
"Ta i lite vaniljsocker", tyckte Skrotan. "Det blir jättegott då". Även om detta var de ense.

"Här ska bakas pannekakas, här ska stekas pannekekas", sjöng jag och sex ägg, en massa mjöl och
mjölk vispades ihop. Sist av allt hällde jag i ett par matskedar av vanillinsockret och vispade lite till.
Innan jag satte tillbaka locket på burken tog jag en sked och stoppade i munnen. Jag ville känna
vaniljsmaken. Jag spottade, svor fräste. Inte fan stod det vanillinsocker på den där burken inte, det
stod bakpulver. En hel jäkla bunke full med smet åt helvete? Jag såg misstänksamt ned i smeten.
Den verkade lite bubblig, på något sätt kolsyrad, men vad sjutton. Det kanske funkade än då.
Resultatet blev lite tjocka och fluffiga pannkakor och vi fick ned en eller två var. Men goda var de inte.
Jag hällde ut och gjorde ny smet, utan bakpulver.

Jag skulle gärna vilja tro att den här typen av misstag beror på min konstnärliga ådra. Form och färg
framför skriven text. Intuition och logik framför instruktioner. Den tanken skänker mig åtminstone någon
slags tröst. Men någonstans säger mig magkänslan att det handlar om något annat, något som kanske
skulle kunna bli mitt måtto:

"Det är inte lätt att vara dum i huvudet".