Jag kan vara en av världens fjantigaste kattägare. Det är svårt att inte gilla det där
lilla kräket. Jag pratar nog mer katten än jag pratar med mina barn, det säger väl en
del. Hon verkar helt präglad på mig. Jag kan inte gå många steg utan att hon kommer
efter. När jag berättade det för Ljusblå frågade hon syrligt:
- Men med katten tycker du att det är gulligt eller hur?
Skyldig. Hur är det man säger? Mina kissemissar och andras byrackor?

Nu är kattungen 14 veckor och nog så tuff och vass när hon så vill. Att ha henne ute
hela dagarna när jag jobbar vill jag inte, inte än i alla fall. Jag har nämligen varit orolig
för hur de andra katterna i området ska bete sig mot nykomlingen. Däremot går vi ut
gemensamt en stund varje dag. Två stora katter har Inez mött och de har till en början
varit extremt nyfikna. Inez blir som den där batterikatten ni vet, Tudor? Ostbågerygg och
dubbelt så stor ungefär. Då har de andra katterna gått åt sidan eller rent av sprungit sin
väg. Kattungen skrämmer dem knappast men utgör väl heller inget hot mot deras revir än.

Jag är också rädd att jag uppfostrar en odräglig katt som mycket hellre äter kassler och
fläskkotlett än Whiskas. Å andra sidan, vem gör inte det?

Inez är pigg på att smita ut i trapphuset. Inte för att hon gärna vill gå ut, inte för att
hon har något där att göra, utan för att hon kan. Tur för mig är hon lättlurad och varje
morgon när jag ska till jobbet kör jag samma procedur.
1) Katten sitter vid dörren, beredd att sticka när dörren öppnas.
2) Jag tar upp hennes leksaksråtta, visar den för henne så att hon byter fokus.
3) Jag kastar in råttan i vardagsrummet och givetvis rusar hon efter den.
4) Jag ropar "Hej då" och går ut genom dörren.

I morse upptäckte jag något som gjorde mig lite öm i hjärtat. På väg till bilen vände
jag mig om och fick se Inez sitta i fönstret och titta efter mig. Gör hon så varje morgon?
Tanken på att sjukanmäla mig fanns där en kort stund.