Mina ungar är 17 och 15 år gamla. Ändå är det först nu jag gör saker för första gången med
dem. Fram tills nyligen hade jag aldrig gått upp tillsammans med min grabb, fixat frukost åt
oss och ätit tillsammans innan han åkte med mig till skolan. Att pyssla om en kräksjuk dotter
har jag visserligen gjort förut, men inte sedan skilsmässan. Inte i vårt nya hem.

Det känns så skönt att tonåringarna har egna rum. Den nya lägenheten är verkligen ett lyft.
Diskmaskin saknas än så länge, det är något jag vant mig vid och det måste jag bara ordna
så fort det går.

Allt är dock inte en dans på rosor. När båda ungarna med pojk- och flickvänner kommer hem
blir jag lätt trött på att se skor över hela golvet i hallen och jackor som ligger slängda lite här
och var. Då är det en lättnad att se hur pinsamma farsans tjat faktiskt ändå ger resultat.
Två dagar i rad har jag glatt noterat hur sonens jacka hänger snyggt och prydligt på en galge.

"Kan du tvätta den här tröjan?" undrade han också häromkvällen.
"Vi gör det tillsammans" svarade jag. Intresset var kanske inte helt på topp när vi gick bort
till tvättstugan, men han hängde i alla fall med. Nästa gång tänker jag skicka bort honom ensam.
Eller åtminstone försöka. Annars blir det gemensamt några gånger till. Det nya hemmet kommer
inte att fungera om vi inte hjälps åt.

Disken är som sagt det värsta. Jag avskyr själv att diska och ingen annan verkar tycka att det
är det roligaste som finns heller. Jo, dotterns kille kanske. Han påstår att han gillar att diska.
Jag tror mest han försöker ställa sig in.
:-)