Jag är inte precis ämnad att göra fler saker samtidigt, något jag fick ytterligare ett kvitto
på igår kväll. När jag parkerade bilen utanför lägenheten igår ringde mobilen. Det var
vår gitarrist Wahlis. Då han pratade länge och jag gärna ville komma in i lägenheten för
att jobba med spackel och målning, plockade jag på mig färgburkar och allt annat jag köpt.
Tungt var det när jag släpade mig uppför trapporna, särskilt som min ena hand fortfarande
var upptagen med telefonen.

Då jag satte nyckeln till låset hörde jag till min förvåning att det låstes upp, utan att jag
vridit om nyckeln. Dörren gled upp.

   "Oj, det är visst någon här", blev min första spontana kommentar till Wahlis.

Min nästa iakttagelse blev att lägenheten innanför dörren var fullt möblerad och att tanten
som öppnade inte var någon jag alls kände igen.

   "Wahlis, jag måste lägga på. Jag har nog gått till fel lägenhet här". (Klick).

Nu var det dags att prata med den förvånade kvinnan.

   "Hej Johan heter jag, det är jag som har flyttat in här uppe." Jag nickade uppåt
för att tydliggöra detta. "Jag ber om ursäkt", fortsatte jag. "Jag pratade i telefon och var visst
lite borta".

När jag sträckte fram handen för att hälsa på min granne upptäckte jag att kvinnan hade en
liten hund på armen.

   "Jasså, är det du som skäller på mig när jag går i trappan", skojade jag. Kvinnan log.

   "Vart skulle du då?", undrade hon.
   "Jag har flyttat in här uppe." När jag tittade upp upptäckte jag att det inte fanns något
annat där. Jag var redan högst upp.
   "Oj jäklar, jag har visst gått in i fel port". Nu började det hela kännas lite pinsamt. 
   "Det är bäst jag letar reda på min egen lägenhet", skrattade jag nervöst.

Vad den kvinnan trodde och tänkte kan jag bara gissa. När jag kom ut fick jag se att
jag inte ens var i rätt hus. Jag hade gått in i 15A i stället för 13A.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är inte lätt att vara dum i huvudet.