Allt oftare känner jag att min rygg är bar. Det glipar.
Det där är lätt åtgärdat. Jag ställer mig upp, drar tag i t-shirtens nedkant
och stoppar omsorgsfullt ned den innanför byxlinningen. Sedan rättar jag till
den stickade utanpå-tröjan också.

Men när man gjort det där några gånger om dagen under några veckors tid börjar
man ju fundera.
Ska det verkligen vara så?
Har jag växt?
Har kläderna krympt eller köper jag dem rentav för små?

Nu har en annan tanke slagit root.
Jag kommer aldrig att erkänna för er att jag skulle vara tjock. Det är jag nog inte
heller, men jag är inte helt sams med min mage. Den är inte tjock, utan mer... bylsig.

Jag tror inte att den där bylsigheten på något sätt skulle vara tilltagande.
Tror inte. Efter förra sommarens gångtävling var jag i ganska bra form och behövde inte
på något vis välja över eller under buk när jag knäppte byxorna, men det är länge sedan
nu.

Är det så att jag går omkring och lurar mig själv? Att jag tror att jag bara är lite bylsig,
men i själv verket håller jag på att bli tjock? Hemska tanke. Är det magen som stjäl tröjtyg
så att ryggen bli utan? Jäklar också! Jag måste börja gå igen. Måste hitta tid att promenera.
Det är enda sättet att hålla den där tjuvaktiga magen och bylsigheten i schack tror jag.

Malin säger att jag är fin, men det är nog sett genom ett rosa skimmer har jag en känsla av.
Dessutom vill hon nog väldigt gärna vara den av oss som är snyggast och mest vältränad.
Som om jag tänkte tävla med en tjej som tränar sex dagar i veckan.

Nej nu ska vi ta tag i det här.

Nu åker jag mot västkusten, jobbar på distans i morgon.
Ska bara stanna till och köpa några flaskor vin.
Man blir inte bylsig av vin eller hur?
Nej, tänkte väl det.