Mmm... Det här med att bryta upp och blogga samtidigt. Varför gjorde jag det då men inte nu?
Jag kan förstå att min skilsmässoblogg var intressant att läsa, oavsett vad man egentligen
tyckte om den. Det är i alla fall vad siffrorna säger mig när jag jämför läsarstatistik nu och då.

Och att hänga ut människor, som en del tyckte att jag gjorde, kalla mig naiv men det var hur
som helst aldrig min mening. Några i min närhet visste vem jag var, andra listade ut det, så visst...
Det var inte bra gjort. För alla andra bloggade jag hur som helst anonymt och det var så jag
kände mig, anonym. Jag stängde min gamla blogg innan jag öppnade den här.

Hur som helst skulle jag nog aldrig kunna blogga på det sättet igen. Det var inte riktigt schysst.
Jag mådde verkligen inte bra. Behövde skriva av mig. Behövde få både pepp och kritik för mina
känslor och tankar. Jag bloggade för min egen skull. För att komma framåt i den process jag tyckte
var så svår.

Jag hade inte det behovet den här gången. Inte för att det inte var svårt för det var det
(är det inte alltid det förresten?), men om jag behövt ventilera mina tankar så hade jag inte gjort
det här, utan på en superanonym blogg helt utan kopplingar hit.

Jag kommer inte att fördjupa mig i brytningen med Anna här, men jag vet att även hon hittat
kärleken igen.