Jodå grabbar, kom igen. Visst här ni tänkt det? Visst har det väl även på era herrmiddagar/grabbkvällar ibland yttrats något i stil med: "Undrar om tjejerna är som vi när de träffas? Snackar de på samma sätt som vi gör? Är de lika jäkla galna?" I alla fall har jag hört de där tankegångarna ventileras några gånger.

Det har varit en hemlig dröm för mig. Tänk att få sitta som en fluga på väggen hemma hos ett gäng tjejer och bara få ta del av det som sägs efter att vinflaska efter vinflaska avverkats. För inte snackar väl tjejer bara om barn, jobb och skit om de som inte kunde komma? Klart de halkar in på samtalsämnen som har med motsatta könet att göra, precis som vi.
Eller?

När Ljusblå och jag kom hem till hennes vänninna Anna, satt redan två andra tjejer runt bordet. Jag anade oråd direkt, men jag hälsade artigt och satte mig sedan till bords tillsammans med de andra och ett eget glas rött. Snart ringde det på dörren och ännu en tjejkompis presenterades och slog sig ned. Så där höll det på. Tjugo minuter senare stod faktum klart. Jag befann mig i ett rum med åtta kvinnor och några bag-in-box rödtjut, dock inte som en fluga på väggen utan som den ende mannen där. Under tjugo minuter väntade jag oroligt på att Ljusblå skulle berätta vad jag egentligen gjorde där, att mitt uppdrag var att sakta dansa av mig kläderna till sensuell musik inför alla damer. Snart kunde jag slappna av. Jag hade helt klart överskattat värdet av min närvaro.

Eftersom jag aldrig kommer att bli en fluga (och tack för det, de är för jäkla fula) var jag nu så nära min dröm jag någonsin skulle komma, alltså började jag lyssna. Jodå, visst blev det en del jobbsnack, självklart blev det en genomgång av barnen. Jag började tappa modet. Här skulle inte bli något av de diskussioner jag väntade på.

När lördagsnumret av NA's helgbilaga åkte upp på bordet halkade sällskapet tills slut in på ämnet jag väntat på: Män.
I den hade några av tidningens anställda fått visa sig på bild i ett moderepotage. Ljusblå var en av dem, men det var inte hennes bild som orsakade den plötsliga förändringen och grötigheten i rösten hos kvinnorna. Badmodet för herrar illustrerades av en fotograf vars karriär lika gärna kunde varit en plats på motsatta sidan kameralinsen. Nu tror ni kanske att jag började småle för mig själv, nöjd och belåten med orden "jag visste det" på läpparna? Nja... Upprymdheten av att få ta del av den vändning tjejsnacket tog, hölls tillbaka något av att Ljusblå var den som ögonen lyste mest på. 
Nåja, han är snygg, det kan jag väl bjuda på haha.

Lite skvaller om en äldre kvinna som dejtat en betydligt yngre man avhandlades, men jag måste säga att jag på det stora hela var jag lite besviken. Fick min närvaro (jag är ju ingen fluga trots allt) tjejerna att skärpa sig? Nu var det här ett gäng där alla inte kände alla jättebra heller. Det kan faktiskt vara en förklaring. Ja, några hade små barn där också. Då kan man inte bära sig åt hur som helst.

Jag tror tyvärr att de flesta frågetecknen kvarstår.
Hur bär sig ett tjejgäng egentligen åt när när de är ensamma?
Hur går snacket? 
Ljuger de som vi?
Är de barnsliga som vi?
Är de som vi?

Ni kvinnor som läser här, vad tror ni?
Hur tror ni att vi är?