Ta kontrollen

Nu har jag precis läst ett inlägg hos Spargrisen. Hon redovisar alla siffror, hur mycket hon lägger på vad och hur mycket hon sparar. Ändå fattar jag inte hur hon bär sig åt. Jag blir frustrrerad och nästan förbannad här.

Jag tycker inte att jag överkonsumerar på något sätt. Jag har högre inkomst än vad hon har, jag pensionsparar inte (för att jag inte kommit igång och för att jag är dum i huvudet), jag har ingen morgontidning och jag ger fan i tv-licensen. Ändå skulle jag gå back eller möjligen jämt upp om jag hade hennes lön. Jag begriper inte hur hon gör helt enkelt.
Nu ska jag inte klaga. De månader jag inte köper nya glasögon eller häver ut pengar på bilreparationer kan jag lägga undan en rejäl peng, men kunde jag leva som hon gör skulle jag spara groteska mängder.

Att veta var man lägger pengarna är givetvis nyckeln till framgång här och jag har i omgångar försökt att föra kassabok för att få kollen. Jag sparar mina kvitton och skriver in dem i mitt excelark, men sedan tar det stopp. Kvittohögen i plånboken växer tills sömmarna i svinlädret hotar att spricka. Småutgifter utan kvitton hålls i huvudet i tre dagar sedan försvinner allt utom just känslan av att något är missat.
Det är helt enketl för jävla tråkigt med siffror.

Ser jag lite i backspegeln är jag ändå stolt och nöjd. För tre år sedan hade jag billån och andra skulder på en bra bit över två hundratusen, jag gick back varje månad i flera år - lyxfällan väntade runt hörnet.
Idag har jag tjugofem tusenlappar på sparkontot och ändå har jag köpt en bil, reparerat densamma för idiotjävlamycket pengar, köpt glasögon, köpt en moped till sonen, köpt en cykel till Skrotan och sett till att hon kan fortsätta rida.

Nästa månad ska jag göra ett nytt försök att ta kontrollen. Jag måste få reda på var mina pengar ta vägen, inte för att jag är i ekonomisk kris, inte för att jag måste vända på varje öre, men för att få lugn och ro i själen. Jag har helt klart en del utgifter som tex bensin och underhåll för barnen som Ljusblå inte har, bara det förklarar kanske hälften av spargåtan. Jag tänker inte tävla, för då evolverar hon och lär sig äta luft, men jag borde verkligen kunna spara mer än vad Ljusblå gör. Jag måste nog bli lite petigare med pengar helt enkelt.

Den här bloggen kommer inte att bli köpstopp2 men mina utgifter ska kartläggas!




Spargrisinfluensan

Den ekonomiskt sinnade Johan gör finfina matlådor hemma på kvällarna, det har jag skrivit om förut.
I morse tog jag fram en med kycklingfilé och ris men jag glömde den på byrån i hallen.
Vitsen med att göra matlådor försvinner liksom om de står kvar hemma. Jag kan åka hem på lunchen och äta upp den med med en viss kostnad för bensin, eller så kan jag låta lådan förgås i hallvärmen och gå ned och köpa mig en lunch.

Jag uppskattar kostnaden för en matlåda till 20:-
Den har jag oavsett hur jag gör.

Åker jag hem har jag en bensinkostnad på 25:- extra tur och retur. Då kostar min lunch 45:-.
Fast att åka bil kostar ju egentligen lite mer än så, det är ju slitage och värdeminskning på bilen och sånt.
Hmm... jag vet inte om min bil kan sjunka så mycket mer i värde i och för sig.

Köper jag en lunch i restaurangen för 70:- så skiljer det egentligen bara 35:- mot att åka hem. Fast just det, jag sa ju precis att de 20:- för lådan ändå måste räknas in, alltså kostar det egentligen 90:- att äta här nere.

Solen lyser. Det kan vara skönt att komma ut en stund eller hur?
Dessutom bär det mig emot att kasta en god matlåda.

Jag vet inte om jag fått spargrisinfluensan för jag tänker åka hem nu.
Men hur man än vänder och vrider på det så är det allra bäst om man INTE glömmer matlådan hemma,
det kan vi väl vara överens om?

Paraplyer

Det bästa med paraplyer är att de skyddar mot regn. Hmm... ingen insikt jag kommer att få nobelpriset för kanske. Men det är för jäkla skönt att kunna kliva ur bilen på parkeringen, fälla upp sitt paraply och lugnt traska de tvåhundra metrarna, njutandes av smattret övanför huvudet medan kollegor och annat löst folk panikrusar förbi mig för att inte bli blöta.

Det sämsta med paraplyer är att de aldrig är där jag och regnet är. Är jag i bilen är paraplyet på kontoret och tvärtom. Man kanske borde ha ett hängande om halsen, alltid?

Fotomodeller

- Hej Albins pappa!
- Hallå Julias gamle far!
Sedan våra barn började i samma klass på gymasiet har Janne och jag börjat tilltala varandra på det sättet.
- Hur är det med Albin egentligen?
- Nja, det är väl inget vidare. Halsböld.
- Å fy fan, det låter inte roligt.
- Nej det är det inte.

Jag hämtade en kopp kaffe och stannade till vid honom igen på tillbakavägen.
- En sak tänkte jag på när jag var på sjukhuset igår.
- Jaha, vaddå?
- Jo, förr var det bara tråkiga gubbar och barska tanter som var läkare, nu för tiden är det mest unga fotomodeller.
- Tycker du ja.

Hans direkta och plötsligt självklara insikt hade inte slagit mig alls. Det är inte läkarna som blivit yngre, det är jag som blivit äldre. Moppekillen ser säkert läkarhunkarna som tråkiga gubbar, och hur konstigt det än kan låta tänker han nog på kvinnan med de leende ögonen och charmiga brytningen som den elaka läkarkärringen från tysklandshelvetet.

Det är kanske en mening med det där också. Man ser sig själv i spegeln varje morgon och noterar knappt förändringarna. Plötsligt en dag vaknar man upp och upptäcker att man är så ful jämfört med alla andra att man lika gärna kan dö.

Ostbåge vs Ostkrok

Nu ska det avgöras. Jag läste nyss hos eremo om ostkrokar, men så säger vi inte här i östra götaland.
Vi säger ostbågar. Jag kan stå ut med att säga fel, jag kommer ändå att säga ostbågar tills jag dör, men nu vill jag ta reda på vad det egentligen heter.

Hur avgör man? Jo, Google!

Singularis:
Ostbåge: 42900 träffar. (Yeah!)
Ostkrok: 1600 träffar.

Pluralis:
Ostbågar: 38400 träffar.
Ostkrokar: 44600 träffar. (Å fan...)

Vi måste ju räkna med den yngre generationen också, alltså särskrivningsfolket:

Singu laris:
Ost båge: 33900.
Ost krok: 56000.

Plur alis:
Ost bågar: 6320.
Ost krokar: 5720.

Min browser var inställd på att söka hej vilt. Vid en ändring till att söka enbart svenska sidor uppnås följande resultat:

Singularis:
Ostbåge: 9790.
Ost båge: 39900.
Ostkrok: 1450.
Ost krok: 9080.

Pluralis:
Ostbågar: 37500.
Ost bågar: 45400
Ostkrokar: 6060.
Ost krokar: 13600.

Slutsats:

Båge eller krok beror givetvis en dialektala skillnader, det råder väl inga tvivel om det.
Jag tror man säger krok uppåt i landet och båge lite längre ned.
Med vild sökning är resultatet totalt ganska jämnt, med knapp fördel för bågarna.

Man kan skruva min djupt vetenskapliga statistik nästan hur man vill.
Norrländska unga småkonsumenter av snacks är betydligt fler än motsvarande ur den äldre generationen.
Tittar man på storätarna i norr är förhållandet det omvända.

Vid sökning på enbart svenska sidor är segern för bågarna dock förkrossande hur man än vänder och vrider på det. Troligen är det en växande skara motorcykelklubbar i söder som föredrar den benämningen och därmed står för delar av ökningen. Dessutom, försök säga ostkrok på skånska får ni se, det rinner inte lätt ur munnen precis.

Min ödmjuka person hindrar mig från att fira segern med dans och obscena gester, men jag behöver åtminstone inte skämmas för att jag i fortsättningen säger som jag gör.


Jag var lite rädd att ostkrokandet söker sig allt längre söderut men nu har jag också fått bekräftat att eremo faktiskt säger ostbågar. Det vore ju för jävligt om en eventuell framtida flytt till Örebro skulle skita sig på en sån sak.

Jag ska avsluta med en favoritvits:
Hur vet man att det är en mus i kylskåpet? Det står en ostbåge parkerad utanför.

På norrländska skulle det kunna bli:
Hur vet man att det är en mus i kylskåpet? Jackan hänger på en ostkrok utanför.



Var det bra så

Lunchbesök med ärende på systembolaget. En flaska vin till helgen kan bör man inte vara utan. Det fick bli en snabb hamburgare på Burger Kings drive through också. Framför mig i kön står två volvobilar med varsin barnfamilj i. Jag kan inte säga att jag hörde exakt vad de beställde, men jag hörde kassörskans röst i högtalaren mycket bra.
- Var det bra så? frågade hon efter varje sak de hungriga framför mig beställde.

Hon använde ingen otrevlig röst, inte alls, och först var det inget som störde mig, men snart tänkte jag att jag hade blivit stressad om  jag suttit i Volvon. Att få frågan om "det var bra så" tio gånger skulle kanske få mig att tro att det nog faktiskt "var bra" innan jag egentligen beställt färdigt.

Jag funderade. Vad skulle självgoda jag sagt jag om suttit med headset i luckan på Burger King?
Hmmm... Jag hade nog bara sagt "ja tack?" och låtit beställaren själv fått avgöra när det var bra. Om jag bara mötts av tystnad hade jag kanske fått svar genom att fråga "ska det vara något mer?", men inte hela tiden.
Men, det är ju jag det.

Så småningom blev det min tur:
- En dubbel cheeseburgare tack.
- Var det bra så?
- Ja.

Äh,  det funkar ju faktiskt.
Glöm det här inlägget.

Nattmänniska

Historiskt sett har jag gått och lagt mig sent. Gärna en bit efter midnatt, att sova är slöseri med tid har jag tänkt.
Jag har sett mig själv som en nattmänniska.

Igår kväll somnade jag runt klockan 23. Det är inte precis jättetidigt, men ändå tillräckligt för att jag ska vakna klockan 4 relativt utvilad. Jag låg och läste en stund, och vid sextiden packade jag väskan och drog till gymet med en macka i handen. Jag som brukar ha svårt för att äta frukost.
Som ytterligare en bonus var jag på jobbet halv åtta istället för halv nio när jag annars har för vana att ramla in genom dörrarna. Är sovtimmarna "värda mer" på kvällen än på morgonen? Jag tycker att det känns så, man kanske sover bättre då på något vis? Det kan förstås vara inbillning eller tillfälligheter som ger den känslan.

Tänk om jag inte är en nattmänniska? Tänk om jag tänkt fel? Tiden jag "slösar" genom att sova på kvällen vinner jag ju tillbaka med ränta morgonen därpå. Det är många frågetecken i det här inlägget men nu har jag något att utforska. Jag hade ett ganska bra flyt med morgonträning innan semestern kom och förstörde alltihop. Mitt mål är att återta morgnarna och göra dem till mina. Bara mina.

Kvinnor och stavar

Vad är det med egentligen med kvinnor och stavar? De verkar tillbringa all sin lediga tid med dem. Jag har förstått att det ofta är det något äldre damer, medelålders och uppåt som tar till sådana. De yngre har nog andra alternativ till den sortens aktiviteter. Ibland gör kvinnorna det tillsammans med sina män, men det verkar inte som om männen är lika benägna att själva använda stavar. Varför är en gåta för mig. Det borde rimligtvis vara lika skönt för dem eller?.
Kanske är de rädda att se dumma ut? Kanske skulle de känna sig fåniga? Jag vet faktiskt inte.
Hur som helst verkar promenad med gångstavar vara en motionsform som är här för att stanna.

Idiotkärring

Min tjej är en idiotkärring!
Hmm... även om det hänt att jag varit lite sur på henne någon gång, så har jag aldrig varken sagt eller tänkt just de orden.
Nej, de är inte mina, de är Guntes som i inleder en kommentar på hennes blogg med meningen:
"Idiotkärring, så har jag tänkt länge om dig."
Hur vågar han säga så om min tjej? Han vet inte hur mycket tid jag tillbringar i gymet, den saken är klar, hehe.
"Du säger inget vettigt, bara trams", tycker han också. Jag kan inte låta bli att le för mig själv.

Jag ser en liten bitter farbror framför mig. En man som i åratal gått omkring i elektronikaffärerna och kikat på nya tv-apparater. Han har offrat många timmar på att övertyga hustrun om plasmans fördelar och ännu fler med att i ensamhet slipa argumenten inför övertalningskampanjen. Han hade hade henne nästan där. Det var så oerhört nära att han fått ett ok på att köpa tv'n när hon en morgon sa:

"Den där Anna Levin som skriver blogg på NA's hemsida är inte så dum. Gunnar, jag tycker att vi ska ha ett köpstoppsår vi också."

Och eftersom "jag tycker" betyder "jag har bestämt" fanns där inte något utrymme för vidare förhandling. Nu sitter Gunnar där framför sin tjock-tv med urblekta färger och suddig text och kastar förbannelser över idiotkärringen på NA som inte kan behålla sina jävla dumheter för sig själv. Egentligen är han arg på sin fru, men till henne vågar han inget säga.

Fantasin skenar iväg märker jag. Gunte-Gunnar har kanske svårt för bloggar i allmänhet, jag menar, där har han ju faktiskt rätt. De flesta bloggar, inklusive min egen, innehåller ju bara trams. Bloggar riktar sig inte till alla och det är väl någonstans där jag börjar fundera på hur Gunte mår egentligen. Vad får honom att sätta sig vid datorn kvart i ett på natten och skriva idiotkärring?

Jag gillar inte blodpudding, därför äter jag inte bloddpudding.
Jag gillar inte att titta på tv, alltså låter jag bli.
Varför läser man bloggar om man inte gillar bloggar?
Om man gillar bloggar i allmänhet men hatar vissa, varför håller man sig då inte till de man uppskattar?
Kom igen Gunnar! Gör något du blir glad av istället! Gå på bingo!

När jag tänker efter är nog Gunte-Gunnar bara en vanlig gammal sur gubbjävel helt enkelt.

Lyckans ost

Idag har jag använt uttrycket "lyckans ost" två gånger.
Det är en ganska konstig sak att säga tycker jag.
Är en ost lyckligare än andra mejeriprodukter, eller hur menar man?
Lyckans gräddfil ligger inte riktigt bra i munnen och lyckans mjölk låter direkt fånigt.

Eller är det som "Sola i Karlstad", att det inte alls syftar på lycka som i lycklig utan på någon gammal snäll gumma som kallades Lyckan för sitt goda humörs skull. Det enda som kunde få henne att mulna till var om någon rörde hennes ost. Man använde kanske uttrycket i samband med ett finger höjt till varning:
- Rör den inte, det är Lyckans ost.

Nej förresten, så här var det ju. Då och då kunde det komma sig att gumman bjöd på en liten bit av sin goda ost och den som fick smaka (ty det var få förunnat) var riktigt go och glad i flera dagar. "Lyckans ost" sa man då och det fick en slags dubbel betydelse.

Nu känner jag att jag snart kan konkurrera med folklivsfanatikern Job Andersson i Mammas nya kille.

Facebook

Ett tag, alldeles i början, tävlade jag i smyg med Ljusblå om att ha flest vänner på Facebook.
Det är länge sedan jag gav upp, hon skaffar i snitt mellan 4 och 5 nya vänner per dag.
Räkna ut hur många det blir på ett år.
Fast jag tror egentligen inte att hon känner alla.
Hon har till exempel alla MINA vänner. Ja, de som nu har Facebook förstås.
De flesta jag känner har det inte.
De har inte ens en dator tror jag.
Kanske har de hört talas om datorer.
Nåja.

Jag VET att inte Ljusblå känner alla sina Facebookare.
Hon är till exempel vän med en kille från utlandet som också är vän med ALLA andra i Sverige som har samma eller liknande namn som hon.
Hur psycho är inte det?
Det känns lite som "Hej tokjävel, jag vill också vara med på din lista över folk du ska mörda".
Den får mig att tänka på Arnold Schwarzenegger i Terminator, som går efter telefonkatalogen när han ska ta död på alla vid namn Sarah Connor.

Nu går jag och tränar.
Inte för att jag vill bli lik Arnold.
Inte för att jag tänker mörda någon.
Men en mördande vältränad kropp skulle inte skada.

Madagaskar

Har kvinnor ett annat slags färgseende än män? Kan ni kvinnor se fler färger än vad jag kan och har därför behov av att sätta namn på varje nyans i en regnbåge? Ibland tror jag det.
Följande konversation ägde rum mailledes mellan Ljusblå och mig innan semestern.

Jag:
- Vad tyckte du om Moppekillen på avslutningen, visst var han snygg?

Ljusblå:
- Fin! Hade han valt slipsen själv?

Jag:
- På inrådan av mig faktiskt.

Ljusblå:
- Fin färg - syrenfärg

Jag:
- Ja, eller blå som vi killar brukar säga.

Ljusblå:
- Johan då?

Jag:
- Aktig är ett bra ord när man ska beskriva färger. Man skulle till exempel kunna säga att Moppekillens slips är blåaktig.

Ljusblå:
- BLÅ???

Jag:
- Följande färger känner jag till: Gul, röd, blå, grön, vit och svart. Nyanser: Orange, rosa, lila och grå. Finns det fler menar du?

Ljusblå:
- Ett test: Pricka in vilka färger det här är på din skala gul, röd, blå, grön, vit och svart, orange, rosa, lila och grå.
1) Turkos
2) Cerise
3) Gredelin
4) Mullvad
5) Beige

Jag:
- Jag glömde brun förresten, och så kan man peta in ljus eller mörk framför alla färger också (om man vill vara riktigt precis i sin beskrivning).

Turkos=Ljusblå
Cerise=Rosa
Gredelin=Lila
Beige=Ljusbrun
Mullvad=Ett litet grävande däggdjur som tillhör familjen mullvadsdjur. Den lever nere i marken, i jord som är lös och fuktig. (Det där hade jag googlat fram).

Ljusblå:
- Mvg. Mullvad är ljusbrun också, fast dovare.

Jag:
- Dövare också kanske. Jag vet att mullvadar ser dåligt, troligen har de inget behov av bra hörsel heller. Äh, nu ska jag sluta tramsa.

Det kunde jag givetvis inte göra så jag googlade lite till om mullvadar.

Jag:
- Jag vet inte om mullvad är en bra beskrivning av dovt brun. "Djuret är svartblåaktigt eller svartgråaktigt, undantagsvis också vit eller gulaktig."

Ja ni ser, även på Wikipedia använder man sig av aktig när man beskriver färger. Det är troligen en  man som skrivit just den texten. Vår diskussion tog slut där och sedan dess har jag funderat på det där med färgseende. Jag fick nytt vatten på min kvarn igår kväll när jag ringde hem till Ljusblå. Det var Bråk som svarade:

Bråk:
- Hej Johan!

Jag:
- Hallå där, det var länge sedan. Hur är det med med er gamla kanin.

Bråk:
- Den är inte så gammal, men det är bara bra med den.

Jag:
- Jag är jättenyfiken, vad är det för färg på kaninen?

Bråk:
- Madagaskar.


Balkongbloggning

Här sitter jag då på min "nyinredda" balkong med datorn i knät. Balkongbloggning. Jag funderar på om det är underskattat, överskattat eller kanske inte skattat alls. Nej, det är nog skattefritt. På bordet står en varm kopp kaffe. På altanen till bottenvåning i huset mitt emot sitter damen som alltid sitter där. Hon röker, som hon alltid gör. Hon sitter ute i ur och skur.

I skur blev det just nu. Tanten har ingen brådska. Mörka moln på himlen och regnet smattrar mot plåttaket. Det är lite mysigt tycker jag. Det behövs inte många veckor med 30 grader varmt förrän man ska tycka att regn är trevligt. Jag vet också att det inte behövs många dagar regn innan man längtar efter värmen igen. Varför är man aldrig nöjd? Man vill kanske ha omväxling? Så är det nog. Det är nog därför jag tycker det är mysigt, för en liten bit bortom molnen som gör att det droppar från träden och smattrar på taket, ser jag blå himmel och sol. Kvinnan på uteplatsen gick in. Det blev kanske för mycket skur trots allt.

Det är fridfullt på balkongen dagtid. Annat är det på kvällarna. Då kryper spindlarna fram ur sina skrymslen likt giriga rovdjur.... eller, inte likt.... de är ju giriga rovdjur. Jag är nästan säker på att de inte kommer kasta sig över mig, ändå väljer jag att stanna inne när det mörknar. Att fota småkryp i närbild har fått mig att se vissa av dem som vackra, tyvärr gäller det inte spindlarna. De ser inte snälla ut alls. Vad gör de på dagarna? Var är de just nu? Det måste finnas en spindel i varje liten springa här på balkongen. Sitter de under min stol? Måste titta efter. Jag funderar på att ge mig ut ikväll och göra upp med spindlarna en gång för alla. Jag kan kasta ned dem till Valle (eller heter han Ville?), min gamla granne under mig. Han kan behöva lite sällskap.

Nu skiner solen. Den lyser upp balkonggolvet just där jag har mina bara fötter. Skönt.

Det här inlägget handlar ju inte om någonting. Egentligen ville jag bara skriva att jag sitter på balkonen och bloggar, men så hade jag inget att blogga om och då blir det så här.

Varför heter det "i ur och skur"? Skur kan man ju förstå, det är ju lika med regnväder, men ur? Betyder det sol? Jag har aldrig hört någon metereolog på tv säga att det ska bli urväder, det låter ju som vädret på dinosaurernas tid. Fast det finns ju ett ord som heter regnskur. Det finns också ett ord som heter solur.
Aaah, jag tror jag har det. I ur och skur = I solur och regnskur.
Skurväder skulle förstås också kunna betyda att det är ett väder som lämpar sig för skurningsarbete inomhus. Jag behöver städa och måste snart städa, för på lördag kommer den ljusblå halvan av min familj på besök. Men tycker du som jag, tycker du som jag, jag gör det helst en annan dag.
Wow, nu åskar det också.

På taket i ur-och-skur-tantens hus sitter en kråka. Den har suttit på exakt samma ställe under hela tiden jag skrivit på den här inlägget. Det där huset borde kallas ur-och-skur-huset. Kråkan är som hon.
Fast kråkan röker inte.
- Gå in kråkan, du blir förkyld! Kallar man en förkyld kråka för snorkråka?

Nu ska jag sluta skriva annars tror ni väl att jag sitter här och röker på.

Är de som vi?

Jodå grabbar, kom igen. Visst här ni tänkt det? Visst har det väl även på era herrmiddagar/grabbkvällar ibland yttrats något i stil med: "Undrar om tjejerna är som vi när de träffas? Snackar de på samma sätt som vi gör? Är de lika jäkla galna?" I alla fall har jag hört de där tankegångarna ventileras några gånger.

Det har varit en hemlig dröm för mig. Tänk att få sitta som en fluga på väggen hemma hos ett gäng tjejer och bara få ta del av det som sägs efter att vinflaska efter vinflaska avverkats. För inte snackar väl tjejer bara om barn, jobb och skit om de som inte kunde komma? Klart de halkar in på samtalsämnen som har med motsatta könet att göra, precis som vi.
Eller?

När Ljusblå och jag kom hem till hennes vänninna Anna, satt redan två andra tjejer runt bordet. Jag anade oråd direkt, men jag hälsade artigt och satte mig sedan till bords tillsammans med de andra och ett eget glas rött. Snart ringde det på dörren och ännu en tjejkompis presenterades och slog sig ned. Så där höll det på. Tjugo minuter senare stod faktum klart. Jag befann mig i ett rum med åtta kvinnor och några bag-in-box rödtjut, dock inte som en fluga på väggen utan som den ende mannen där. Under tjugo minuter väntade jag oroligt på att Ljusblå skulle berätta vad jag egentligen gjorde där, att mitt uppdrag var att sakta dansa av mig kläderna till sensuell musik inför alla damer. Snart kunde jag slappna av. Jag hade helt klart överskattat värdet av min närvaro.

Eftersom jag aldrig kommer att bli en fluga (och tack för det, de är för jäkla fula) var jag nu så nära min dröm jag någonsin skulle komma, alltså började jag lyssna. Jodå, visst blev det en del jobbsnack, självklart blev det en genomgång av barnen. Jag började tappa modet. Här skulle inte bli något av de diskussioner jag väntade på.

När lördagsnumret av NA's helgbilaga åkte upp på bordet halkade sällskapet tills slut in på ämnet jag väntat på: Män.
I den hade några av tidningens anställda fått visa sig på bild i ett moderepotage. Ljusblå var en av dem, men det var inte hennes bild som orsakade den plötsliga förändringen och grötigheten i rösten hos kvinnorna. Badmodet för herrar illustrerades av en fotograf vars karriär lika gärna kunde varit en plats på motsatta sidan kameralinsen. Nu tror ni kanske att jag började småle för mig själv, nöjd och belåten med orden "jag visste det" på läpparna? Nja... Upprymdheten av att få ta del av den vändning tjejsnacket tog, hölls tillbaka något av att Ljusblå var den som ögonen lyste mest på. 
Nåja, han är snygg, det kan jag väl bjuda på haha.

Lite skvaller om en äldre kvinna som dejtat en betydligt yngre man avhandlades, men jag måste säga att jag på det stora hela var jag lite besviken. Fick min närvaro (jag är ju ingen fluga trots allt) tjejerna att skärpa sig? Nu var det här ett gäng där alla inte kände alla jättebra heller. Det kan faktiskt vara en förklaring. Ja, några hade små barn där också. Då kan man inte bära sig åt hur som helst.

Jag tror tyvärr att de flesta frågetecknen kvarstår.
Hur bär sig ett tjejgäng egentligen åt när när de är ensamma?
Hur går snacket? 
Ljuger de som vi?
Är de barnsliga som vi?
Är de som vi?

Ni kvinnor som läser här, vad tror ni?
Hur tror ni att vi är?


Om att offra sig för moder Svea

Det blev en del intressanta kommentarer på Ljusblås blogg om köpstopp. Några är positiva och tycker att det verkar spännande, andra verkar anse att det är dumt och näst intill oansvarigt då ett utbrett köpstopp bland svenska folket inte vore bra för landets ekonomi. De har förstås rätt, tänk om alla skulle sluta handla?

Om jag inte är helt fel ute så är inte syftet med den där idén att försöka trycka köpstopp på andra människor, utan ett experiment, en slags personlig utmaning, en resa som många kanske kan finna ett visst nöje i att följa. En eller annan kommer möjligen att inspireras att göra ett eget försök, men jag tror då att det främst handlar om människor som redan funderat på det, eller som faktiskt behöver göra det eftersom kronofogden är dem i hasorna.

"Pengar är till för att rulla", "Om alla gjorde som du skulle Sverige stanna", så skrivs det i kommentarerna. Ja, fram för fler lättillgängliga kreditalternativ som sms-lån bara. Personliga tragedier betyder väl inget i det större perspektivet? Herregud, det handlar ju om att offra sig för moder Svea här! (Om någon missade ironin så läs igen).
Om människor som verkligen behöver kan få tips om hur man lever ett liv utan att konsumera över sina tillgångar från en blogg med namnet Köpstopp, så är det väl ingen frisk människa som kan säga annat än att det är en ganska god gärning?

Jag tror att kritikerna är människor som redan har en packe pensionsförsäkringar och som skulle få en rejäl slant över om de sålde villan och betalade lånen (Intressant nog stämmer den beskrivningen någorlunda in på Ljusblå, hon behöver ju inte göra det här egentligen). De förstår inte alls vitsen med det här, de frågar "Vad ska man göra med alla pengar? Lägga på hög?". Kanske kan de inte riktigt föreställa sig hur ett liv utan shopping på helgerna skulle te sig. Vi lever i en tid där man byter ut ett kylskåp för att färgen är fel, inte för att det är trasigt. Vad skulle folk göra med all tid?
Nej, den där bloggen kommer inte att få parkeringarna på Örebros konsumtionsgetto Marieberg eller Linköpings dito Tornby att stå tomma i framtiden. Att handla har blivit ett sätt att leva.


Om ett år bör min tjej rimligtvis ha en del pengar på banken. Om ett år bör hon också ha ett uppdämt köpbehov av både ditt och datt. Nya jeans? En ny häcksax? En lite finare födelsedagspresent till flickorna (eller hennes kille) som kompensation för allt lidande under snålåret? Kanske upptäcker hon att hon kan göra den där semesterresan till Thailand? Eller lyxar hon till det och kastar ut tjock-tv'n till förmån för en modern platt?

Jag tror det ordnar sig. Pengarna kommer tillbaka in i konsumtionsapparaten vad det lider. Vi har byggt upp hela vårt samhälle kring konsumtion, ja, nästan hela vår civilisation bygger på det.

Jag tror inte det går att ta sig ur.


Smörgäss


Om du inte kan välja - välj inte....

Ofta äter jag mina smörgåsar utan smör. Det känns godare och nyttigare.
Vad kallar man egentligen en smörgås utan smör?
Bara gås? Och vad blir det då i plural? Gåsar eller gäss?
På bilden ser ni gårdagens kvällsmackor som var helt vanliga smörgäss, den med fett på.
Inte kunde jag välja om jag skulle ha ost eller kaviar heller så det fick bli både och.

Ett långt inlägg om tid, sömn och träning

Minns ni hur långa de första sommarloven var när ni var små? När man är liten känns ett år som en evighet. Någon sa
till mig att det där beror på att ett år, eller för den delen ett sommarlov,  för en sju-åring är en lång tid i förhållande till
hur länge man levt. Jag är inte ensam om att känna så, men visst går dagarna, veckorna och åren bara fortare och
fortare ju äldre man blir. Det beror enligt samma teori på att åren blir en procentuellt allt mindre del av tiden man levt.
Om det finns någon sanning i det där vet jag inte, men jag tycker det är ett kul förklaring.

Det är också ett känt faktum att man behöver mindre sömn ju äldre man blir. Om man nu ska försöka se något samband
med sommarlovsteorin ovan kanske man kan se det som naturens sätt att försöka kompensera något för den
accelererande tiden. Man sover mindre och hinner göra mer. Nej, jag känner inte att jag har ett överflöd av fritid, vad jag
gör av allt tid skulle jag kunna fundera kring i ett alldeles eget inlägg. Nu kommer vi till det jag egentilgen tänkte säga.

Motionera är nyttigt. Jag har ett stillasittande jobb och att ge mig själv tid i gymet är förmodligen bland det bästa jag kan ägna mig åt. Om min kropp är sådan att den tar åt sig av träningen och ger mig mer muskler vet jag inte, men om så är
det en välkommen bieffekt. Dessutom får Ljusblå något hungrigt i blicken varje gång jag berättar att jag har tränat och
tycker genast att det syns på mig. Det är förstås inbillning, men så länge hon ser hungrig ut får hon inbilla sig vad hon
vill. Vältränade kroppar är läckert, så är de bara.

Min träning blir tyvärr lidande på grund av tidsbrist. Det kan man förstå, eftersom tiden går fortare och fortare hinner man
ju med mindre och mindre. När jag kommer till jobbet är det oftast full fart från start. Att komma ifrån en stund på lunchen
låter fullt möjligt när jag tänker på det, men i praktiken blir det aldrig så. Efter jobbet då? Nja, efter jobbet är jag alltid på
väg någonstans, ridskolan, replokalen, Ljusblå, ja, det finns alltid något jag har bråttom till. 

I morse vaknade jag 04:29. Äh, vaknade är kanske att ta i, men mitt medvetande började skruva på sig och på något
plan var jag medveten om världen runt omkring mig. Om jag bara kunde ta kommandot över mig själv på morgonen
och kanske vara på gymet redan klockan sex tror jag att mitt liv skulle bli bättre på alla sätt. Jag skulle då kunna börja
jobba vid halv åtta. Om jag tränar på morgonen tror jag också att min aptit skulle komma igång. Jag är ingen
frukostmänniska och har aldrig varit, men det sägs ju att frukosten är dygnets viktigaste mål så visst skulle jag vilja
kunna äta. Om jag börjar jobba halv åtta ligger jag plötsligt en halvtimme plus när det är dags att gå hem. På så sätt
skulle jag inte alltid behöva skynda och stressa till allt det jag nu behöver göra på kvällarna. Genom att gå upp så tidigt
har jag en förhoppning om att känna mig lite tröttare på kvällen. Jag är tvärtemot min tjej en nattuggla och att ha
samma dygnsrytm och att vilja gå och lägga sig samtidigt känns som en bra sak att sträva efter.
Inte minst när jag tänker på den där hungriga blicken.

Planen till ett fulländat liv ligger klar.
Ta kommandot över kroppjäveln på morgonen, det är bara det som behövs nu.
Jag återkommer här om hur det går.


Det blev ett långt inlägg om tid, sömn och träning.
Johan har tänkt igen.
Bra Johan.


Pirate Bay - fällande domar

Missförstå mig inte.
Jag är inte för att man gratis ska kunna ladda ned musik osv från nätet.
Man stjäl ingenting rent fysiskt, men man stjäl ju rättigheterna att nyttja det man tankar.

PB-grabbarna har tillhandahållit teknik som inte är olaglig, men självklart har de varit
medvetna om hur den använts. Syftet med tekniken har givetvis också varit att man ska
kunna utbyta olagligt nedladdat material.

Men vad händer nu?
En arbetskamrat till mig har en Porsche. Jag tror den går i närmare 300 km/h. När han
nu kör för fort och fastnar i en av polisens hastighetskameror, kommer då ansvariga
utvecklare på den tyska sportbilsfabriken att hamna i fängelse? Jaja, visserligen har de
inte tvingat någon att köra över hastighetsgränserna, men uppsåtet med att bygga en
så snabb bil måste väl ändå vara uppenbart?

Sätt dit alla bilister förresten. De är de värsta fildelarna. Jag delar dagligen fil med en
hel drös medtrafikanter. Okej, där försökte jag vara rolig. Hur man än försöker blir man
ändå aldrig lika rolig som den annars så torre historikern Dick Harrison.
Han "applåderade" i dag domslutet mot PB och säger i samma veva att han tillhör den
grupp som drabbats hårdast av fildelningen. För det första tror jag inte på det. För det
andra tror jag inte att någon skulle vilja ladda ned och än mindre köpa något av Harrison.
Han kommer inte blir rik vare sig på IPRED eller dagens domslut, det kan jag sätta
en hel femma på. Men det var kul sagt Dick!

Pirate Bay

Om ett par timmar kommer domen i Pirate Bay rättegången. Spännande tycker jag.
Dagarna efter första april kunde man läsa att internettrafiken "rasade" som följd av
att IPRED-lagen trädde i kraft. Det jag verkligen skulle vilja läsa om är hur mycket
försäljningen av ljudböcker, musik och film har "exploderat" efter IPRED.
Jag tror i och för sig att jag vet svaret: Inte alls. Den mätningen måste givetvis göras
på lite längre sikt, men jag tror inte att någon ökning ens kommer att bli mätbar.
Har ni köpt mer underhållning sedan IPRED?

Nyare inlägg
RSS 2.0