Ikväll somnar jag ovaggad.
Vaccinet gjorde mig visst lite förkyld trots allt. Känner mig aningen hängig. Men det kan
förstås lika gärna bero på att jag satt uppe och jobbade samt förberedde julfesten
så länge att jag inte vet om jag ska kalla det natt eller morgon innan jag kom i säng.
Och så är jag hungrig, jag har inte hunnit äta något idag.
Nu ynkar jag mig. Sluta!
Jag är måttligt upplagd för att repa med bandet. Jag ska i alla fall åka förbi apoteket och
köpa nya proppar så att jag slipper repa sönder öronen. Får jag sedan lite mat i mig
också så blir det nog kul, det brukar det bli.
Hur som helst, ikväll somnar jag ovaggad.
Inte ynka mig
"Stå i kö fyra timmar för att sedan få veta att vaccinet är slut". Så har jag muttrat
ungefär. Men när jag tillsammans med Moppekillen ställde mig i kön till Ljungsbros
vårdcentral behövde vi inte stå där längre än kanske tjugo minuter och vaccinet
räckte till oss också. Ont gjorde inte, men vad jag förstår kan det ta några timmar
innan det känns. Hur som helst tänker jag inte ynka mig inför Ljusblå. Hon brukar
säga att jag gnäller mycket om små krämpor. Hmm... hon har minsann aldrig haft
njursten.
Uppdatering 22:43
Zäta ville ha uppdateringar på hur det går med svinarmen.
Det går bra, kan jag säga. Ont är det minsta jag har.
Lite stel i min vänstra biceps, men det skulle lika gärna kunna vara träningsvärk.
Vi får väl se imorgon.
Ett småsött, medelålders par
Ett småsött, medelålders par. Vid en första anblick tycker man sig tydligt se att det lyser
värme och kärlek ur de bådas ögon.
När man synar bilden lite närmare ser man att kvinnan på bilden har en röd fin klänning
i ett glänsande material ingen helt straight man någonsin kunnat namnet på. Ett mönstrat
tygstycke (sjal?) värmer hennes bara axlar. Det lyser fest och rikedom om henne.
Mycket riktigt, jag kan avslöja att hon minsann har en och annan krona undanstoppad på
banken.
Mannen däremot har en gammal tröja i fleece. Den är urtvättad och full med vita
hår från något djur, kanske en hund. Dessutom har den vita fläckar som får en att undra
om det är han som är "den där hårda killen" i tv-serien "Hjälp!".
Kvinnans leende ser så lyckligt och kärleksfullt ut och visst ger det en lite huvudbry?
Ni funderar kanske över hur det är möjligt att en så vacker kvinna väljer en luffare till man?
Jag vet inte säkert kära läsare, men jag har en teori.
Nu kanske ni undrar hur många helt straighta män som yttrar orden "jag har ingenting att
ta på mig", men de funderingarna lämnar vi därhän för tillfället. Faktum är att mannen vid
ett flertal tillfällen beklagat sig över att det är sorgligt tomt på tröjor i hans garderob.
Vid detta påpekande har kvinnan svarat: "Det har du väl visst, du är jättefin". Mannen har
buttert bitit ihop och tänkt meningar som "jäkla köpstoppsidéer" och "nu lägger hon sig i hur
mycket pengar jag lägger på kläder, vårt förhållande har definitivt nått en ny nivå".
Min nya teori är att hon helt enkelt vill vara snyggare än mannen vid hennes sida.
Hon vill att allas blickar är riktade mot henne, hon vill bli beundrad och stå ohotad i centrum.
Det mystiskt kärleksfulla leendet är bara ett uttryck för känslan av att hon lyckats.
Hmm... just nu har de rea på Dressman...
Nej just det, inget mer Dressman. Nästa gång blir det kvalitet.
PS
Fleecetröjans (och många andra av mina kläders) vita fläckar består av Gainomax vanilj,
blåbär, jordgubb eller hallon). Jag ska tvätta snart.
Antar att det är ok
Man vet aldrig riktigt vad man får till frukost hemma hos mig, det har Skrotan fått
erfara många gånger. Idag blev det varma smörgåsar med hambugare, en klick dip
från igår (vi dippade grönsaker) och ost. Till det serverades också ett stekt ägg.
Jag är ju ingen frukostmänniska själv precis så det är ganska sällan vanliga frukost
tillbehör som yoghurt finns sällan här. Men dottern äter, så jag antar att det är ok.
Pipparkakor
Igår blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och upptäckte ett stort, tjockt kuvert
nedstucket i brevinkastet. I kuvertet låg några saker. Ett brev skrivet med vacker
handstil, en vinröd förpackning med pepparkaksformar samt en liten plastpåse med
blänkande innehåll. Det var från en av mina trogna läsare, Zäta. För något år sedan
bakade jag pepparkakor, och den sista kakan jag gjorde fick formen av en... ja...
en... snopp. Yes, så mogen är jag. Redan när Zäta fick se fotot på den lovade hon
att jag skulle få några pepparkaksformar. Det var de som låg i den röda paketet.
Innehållet i plastpåsen, det där som blänkte, var till Ljusblå. Örhängena hade hon gjort
själv. Imponerande är bara förnamnet. Tack snälla Zäta.
Skrotan:
- Är den någon häst med i formarna?
Jag visandes paketet:
- Nej.
Skrotan:
- Vad fan?! Jäkla doggystyle!
Där tror jag min panna fick en ny rynka.
Nåja. Jag funderar på att bjuda på pipparkakor på jobbet.
När jag lagar kålpudding
När jag lagar kålpudding på min födelsedag mättar den mig själv och två tonåringar.
Dessutom blev det över till fyra matlådor. Ingen kan säga att jag lagar fjuttportioner.
Fast nu tänker jag att det var dumt gjort. Nu blir jag tvungen att äta kålpudding resten
av veckan, för det blir inte så jättebra att frysa in potatis eller hur?
De där rosa örhängena
- Hej älskling!
Jag:
- Hallååååå!
Ljusblå:
- Såg du att jag hade de där rosa örhängena på mig som jag fick av dig när vi var på
Amano för tre år sedan?
Jag:
- Hmm... när hade du dem menar du?
Ljusblå:
- På TV!
Jag:
- Oj, nej det missade jag.
Ljusblå:
- Då är det ett tecken på att du inte sett programmet tillräckligt många gånger.
Okej... jag tror inte jag behöver fundera på vilken film jag ska ta med mig till Örebro
i helgen.
Jag vill se extramaterialet!
Var är resten? Jag vill se extramaterialet!
Hur som helst, hon skötte sig riktigt bra tycker jag.
Ljusblå trailer...
Man får vad man betalar för
De här stövlarna köpte Skrotan den tionde oktober. Handlar man på Skopunkten får man
alltid billiga skodon, men kvalitéten är milt uttryckt blandad. Man får vad man betalar för,
jo det vet jag. Det här paret kostade 399:- och det är verkligen inte mycket pengar för ett
par stövlar. Å andra sidan, om man måste köpa nya stövlar á fyrahundra kronor varannan
månad så är det ju faktiskt inte alls något billigt alternativ.
Med kvittot i vänsterhanden, påsen i den högra och munnen full av argument gick jag med
Skrotan i släptåg tillbaka till butiken.
- De här köpte köpte vi för mindre än två månader sedan och jag måste säga att jag
är en aning besviken på kvalitéten.
Den unga kvinnan på disken tittade flyktigt på stövlarna och lika hastigt på kvittot.
Sedan sa hon leende:
- Vill ni ha ett nytt likadant par eller vill ni se om ni hittar något annat?
Dottern ville gärna se på någon annan variant. Vi gick ganska länge i affären och Skrotan
synade kritiskt alla sömmar, limfogar och klackar. Hon hittade ett par till sist.
- Vi hade ju lite otur med det förra paret, sa jag till expediten. Tror du att den här modellen
håller lite bättre? Har ni fått in några klagomål på dem menar jag?
- Nej, det har vi inte. Men skulle det vara något problem är det bara att ni kommer in
med dem. Vi byter allt.
När jag fotade stövlarna gjorde jag det för att få underlag till ett argt blogginlägg om
kedjan, men det är svårt att vara sur på riktigt när de så lätt och vänligt bara låter en
få rätt. Jag blir inte riktigt klok på Skopunkten. Det är ett företag som säljer skräp, men
samtidigt gör de sitt yttersta för att kunderna ska vara nöjda med skräpet.
Jag undrar vad de har för marginal på ett par stövar/skor? Med köp-3-betala-för-2 i
kombination med vi-byter-allt gissar jag att den är ganska god.
Jag tror inte att Skrotan kommer att vilja handla mer på Skopunkten ändå. Hittar man
ett par stövlar man tycker är fina så vill man gärna ha dem kvar ett tag även om man
fårbyta till andra när de går sönder. Kvalitet är inte oviktigt.
Och själv har jag ju definitivt gått över till Ecco.
På TV
I morgon kväll sitter Skrotan och jag bänkade med läsk och popcorn.
Ljusblå, Bus, Bråk och hunden Charles kommer på TV!
Lättläst?
Är det kanske dags att sluta använda Windows Live mail nu?
Följande fick jag upp när jag skulle skicka ett privat mail för en liten stund sedan.
Jag måste alltså skriva in en text för att verifiera att min mailadress inte används som spam.
Är texten väldigt lättläst tycker ni? Nej, det gör inte jag heller.
Finns det inga gränser för idiotierna?
Om den här funktionen inte går att stänga av så är det bye bye Live.
2012 - Doc's recension
Jag var grymt laddad när vi 21:30 tog plats i salong 10 på Filmstaden i Örebro. Lite
törstig var jag, för jag hade inte druckit något sedan på eftermiddagen någon gång.
Det där var ett val av strategiska orsaker. Filmen 2012 annonserades som 2 timmar
och 40 minuter lång och jag avskyr att gå ifrån några minuter mitt i en film.
Roland Emmerich ligger bakom bland annat Godzilla, Independence Day och Day
After Tomorrow (samt lite förvånande kalkonrullen 10.000 BC), och visst känner man
igen en Emmerich-film ganska direkt när 2012 börjar rulla. Vi har forskarna som som
upptäcker att en katastrof är på väg och måste övertyga sina överordnade att ta uppgifterna
de kommer med på allvar. Vi har huvudpersoner med trassliga relationer till nära och kära
som ställs på sin spets när tillvaron hotas. Första kvarten var jag nästan besviken över
likheterna med Day After Tomorrow. Men det gick över, en katastroffilm är ändå
en katastroffilm, och en sådan måste få ha alla de där ingredienserna gissar jag.
I rollerna ser vi bland andra John Cusack (hjälten), Amanda Peet (hans exfru), Danny Glover
(en president måste alltid vara med i en katastroffilm från Hollywood), Chiwetel Ejiofor
(nej, jag kan heller inte uttala hans namn) och en alldeles lysande Woody Harrelson som
tokig radiopratare.
Den här gången hotas jorden av neutrinbombardemang till följd av ökad aktivitet hos
Solen. Tillsammans med andra omständigheter hettas på några år jordens inre upp
så pass att själva jordskorpan blir instabil (om jag missuppfattat den vetenskapliga
biten något här så ber jag om ursäkt).
När helvetet brakar lös, för det har ni ju redan förstått att det kommer att göra, lär
ni inte bli besvikna på specialeffekterna. 2012 slår precis allt jag någonsin sett i
fråga om specialeffekter, och det med hästlängder. Jag kan tycka att några av
huvudpersonerna klarar livhanken med millimetermarginal lite för många gånger för
att det ska kännas rimligt. Samtidigt.... skulle alla dö direkt blev ju filmen mycket kortare.
Timmarna rann iväg och min av Ljusblå sönderklämda hand sa mig att hon tyckte filmen
var lika spännande som jag.
Om jag kommer se om 2012 när den kommer på DVD? Skojar ni? Det kommer jag göra.
Det här är en ny favoritrulle, jag kommer till och med att köpa den när den väl hittat till
reastället.
Gillar ni den här typen av filmer så se den, det är inte mycket att orda om.
Vaddå? Om det är en film med lyckligt slut där hjälten överlever eller om det går åt pipan
som i Armageddon? Tyvärr, det kan jag inte avslöja.
Jag ger faktiskt filmen betyget 5 av 5 möjliga och det trots igenkänningsfaktorn.
Jag gillar katastroffilmer och eftersom 2012 är den bästa jag sett kan jag göra inte annat.
Uppdatering:
Hahaha, nu har jag läst att förståsigpåarna på alla stora tidningar skrivit ned filmen ganska ordentligt.
Tur man inte jobbar på tidning då.
2012
Ikväll blir det bio. Roland Emmerichs 2012 har premiär. Jag är löjligt förtjust i katastroffilmer.
Rescension kommer här i helgen.
Idag ber vi...
Full fokus
Jag tillbringade söndag förmiddag med att inhandla diverse saker. Häftklamrar till pistolen för att sätta fast nytt tyg (eller om det var att spänna om det gamla) på stolar, nya glödlampor för ersätta sådana som slocknat, stearinljus och värmeljus och... kanske var det något mer, jag minns inte riktigt.
Häftklamrarna var för övrigt svåra att hitta. Första förpackningen var av fel sort, så då var det bara att ge sig iväg igen för att inhandla en annan variant. Hur många finns det egentligen?
Före den här helgen hade jag gisssat på två: En tunn variant för papper och en lite tjockare för sådana som behöver kunna tränga in i trä. Det var en grov underskattning.
Till sist blev det rätt i alla fall. Jag provade pistolen i bilen innan jag åkte tillbaka, sköt mig i ögat och grät en stund.
Äh, det var inte så illa.
Ljusblå har kämpat som sjutton med målarfärg och annat så jag vill påstå att hennes lilla hus börjar se finare ut än någonsin.
Det snöar!!
Leffe tandläkares timtaxa
580 spänn och då fick jag ändå dra nytta av tandvårdsreformen med 150.
Det blir väl närmare 3000 kr i timmen?
Vad sjutton gnäller jag på frisörskostnaderna med ynka 450 i timmen för?
Jag vet inte vad jag ska tycka om min tandläkare egentligen.
Man kommer dit, en ljus och trevlig mottagning med trevlig personal.
En söt och trevlig tjej ropar mitt namn och visar mig vägen till själva rummet där undersökningen ska ske.
Det rummet är också trevligt. Allt är så jävla trevligt, till och med tandläkaren själv är trevlig.
Men...
Allt går så fort.
Slangar i käften först.
Sedan börjar min tandläkare prata med mig.
"Hur är läget annars då?"
"Vad tror du om hockeyn ikväll?"
Jag vet inte vad han förväntar sig för slags svar, men det som kommer ur mig mellan gurglet och slangarna är något i stil med: "Gahgrrl" och "eeehgrl".
Jag vill gärna föra diskussioner (och då helst om min tandhälsa) innan eller efter slangarna, inte under tiden, men då hinner jag inte.
Allt går som sagt fort.
Men det är klart... med Leffe tandläkares timtaxa skulle jag säkert bli oerhört frustrerad om han vore en långsam, sävlig person som hade långa utläggningar kring varenda en av mina tänder.
- Jag letar egentligen inte efter karies hos dig, för det finns inget, jag letar efter sprickbildningar, sa han.
Suck. Jag är en pressare. När jag är hungrig, orolig, koncentrerad eller vad som helst, så biter jag ihop mina tänder så hårt att de spricker. Det är en aning onödigt.
I övrigt gick det bra. Inga reparationer och ingen ombesiktning behövs.
Där oroar jag mig betydligt mer för bilen.
Det är snart dags.
Nog om mina glasögon
De har kommit tillrätta.
De låg i en byrå där jag tittat säkert fem, sex gånger.
Jag dum och blind.
Officiellt saknade
SAKNADE
Mina glasögon är nu att betrakta som officiellt saknade.
På fullaste allvar lade jag nycklar och sax i vardagsrumsfönstret enligt Monicas förslag, men de har inte kommit fram.
Jag har letat på alla ställen jag kan leta tycker jag.
Det märkliga är att jag inte går några längre sträckor utan glasögon. Där jag tar av mig ett par tar jag på mig ett annat plus/minus tio meter i hemmet. Det minne jag har kvar av sista gången jag använde glasögonen stödjer också detta.
Det värsta som skulle kunna ha hänt är att de olyckligt hamnat i en påse som sedan kastats. Då och då gör jag rena panikstädningar i bilen. Något som talar mot det händelseförloppet är att jag faktiskt är rädd om dem. Om jag skulle få för mig att byta glasögon i bilen så lägger jag dem alltid i ett fodral, och jag har ju alla fodral.
Att efterlysa sina glasögon på en blogg känns inte jättesmart. Chansen att de är hemma hos någon av er läsare är mycket liten, och skulle de ändå dyka upp där vore det ett mysterium större än vad jag tror att jag skulle klara med förståndet i behåll.
Jag tror inte att de är i Örebro, men jag ska riva hennes hus sten för sten i helgen.
