Musarm
Nu är det tydligen dags igen och det drabbar mitt gymmande är jag rädd. Trist.
Okej, jag kan fortfarande träna ben, mage och kondition, men ändå.
Jag har åtminstone lärt mig att det bara finns ett sätt att bota det onda på och
det är absolut stillhet. Använd helst inte armen alls och absolut inte fingrarna.
När jag rör dem gör det ont i armbågen och ända upp i axeln. Att hålla fingrarna
stilla är inget som passar mitt arbete precis. Just nu är det pekfingervalsen som
gäller för högern. Frustrerande på en massa sätt.
Stillhet och en karta Diclofenac hoppas jag ska hjälpa mig.
Någon som har andra tips?
Noviform. Del 2.
på insidan av de nedre ögonlocken. (Kallas de ögonlock förresten?)
Färgen gör inte att man ser jättefräsch ut precis, men ju mer jag tänker på det, desto
mindre kan jag komma på en mer passande färg. Svart? Läskigt! Rött? Dramatiskt
så det räcker och blir över. Skräckfilms-Johan hade velat ha en röd salva. Då hade
jag kunnat leka Zombiehusse på egen hand med Challe i helgen.
Efter insmörjningen ser man inget. Allt blir suddigt och det enda vettiga man kan göra
är att gå och lägga sig. Tyvärr ser man inte mycket när man vaknar heller. Inte när man
gör frukost och inte när man kör bil till jobbet. Texten på skärmen är suddig ungefär
ända fram till lunch. Om jag behandlat även på morgonen som det rekommenderades
hade jag väl varit blind dygnet runt.
Det postiva är att det faktiskt hjälpte. Mina ögon känns friska igen och de 93 kronorna
pyttetuben kostade svider inte lika mycket.
Det är lite typiskt mig. Jag går gärna omkring och gnäller över små krämpor, men
jag tar sällan tag i saken och söker hjälp. Hur många veckor gick jag med brutet
lillfinger för några år sedan innan jag tills sist fick det gipsat? Två eller tre tror jag.
Tänk om jag är allergisk mot hundar! Hoppas det! (moahahahaha).
Zombiehussen
Utanför mitt jobb på gräsmattan kan man varje eftermiddag se en man med sin hund.
Nej, det är inte för att rasta hunden han är där, han tränar den. Exakt vad han tränar
hunden för vet jag inte, jag gissar att han tävlar med den. I vilket fall som helst är
han oerhört energisk.
Jag har ofta tänkt att om jag någonsin kommer skaffa en egen hund, så ska jag ha en
väluppfostrad och fin, någon som kan gå bredvid mig utan koppel och som inte jagar
och skäller på andra hundar (detta är ingen pik mot Charles). Jag har länge beundrat
den här mannen för hans intresse och ibland kan jag stå med en kopp kaffe i handen
och bara se på hur de jobbar där ute.
Han avgränsar områden på gräset där hunden får ska sitta medan han själv går iväg.
Ibland sätter han sig i bilen och pratar i telefon en stund, kanske tar han en kopp kaffe
i medhavd termos också, jag vet inte. Hunden sitter kvar i sin lilla fyrkant på gräset tills
mannen går ut och ger ett annat kommando. Andra gånger pekar mannen bara mot någon
av fyrkanterna trettio meter bort. Hunden går dit och väntar. Det är häftigt att se.
Som ni förstår är det inte mycket till gräsplätt att träna hundar på för tillfället. Att
det är meterdjupt med snö (kanske något överdrivet) verkar inte bekomma mannen
och det är här jag börjar undra hur det egentligen står till. Han har med sig en skyffel
och i snön skottar han fram labyrintliknande gångar som bör ha en sammanlagd längd
på flera hundra meter. Vädergudarna har säkert roligt åt killen, för varje eftermiddag
har det kommit ny snö vilket innebär att han får gräva fram labyrinterna på nytt.
Hallå! Det där är inte friskt. Skaffa ett liv för helvete!
En gång, det var nog i höstas, försökte jag kommunicera med honom när jag var på
väg till bilen.
- Hej, vilken fin hund du har!
Jag fick bara en tom blick tillbaka.
Scary.
Sedan dess har jag tänkt på honom som Zombiehussen.
-------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 17:00: Han är ute och skottar upp gångarna nu.
Hela kontoret står och tittar. Jag tror att han är jättduktig,
typ världsmästare eller så. I någon dressyrgren alltså, inte snöskottning.
-------------------------------------------------------------------------------------
Noviform?
Nu har ögonen kliat, svidigt och svullat sig länge nog tycker jag.
Vi får se om Noviform hjälper.
Det räcker nu!
Hon är lite nervös
gå ut och rensa hjärnan lite. Det är en stor dag: Föreläsning på Marieberg.
Premiärföreläsning dessutom. Om jag säger att hon är lite nervös så är det i alla fall
ingen överdrift.
Kaffet har puttrat klart, det mesta av frukosten står på bordet. Snart kommer hon
in och det blir generalrepetition till blåbärsyoghurten. Japp, nu krafsar Challe på dörren.
Gotta go, vi hörs.
Trött på snö
sig en vit jul så får man en vinter som påminner om den i "Day after tomorrow".
Om det nu ändå måste snöa mer nu, skicka då ned så mycket att jag inte kan ta
mig till jobbet imorgon. Ok?
The return of a favvoblogg
För att fira återkomsten av en favoritbloggare publicerar jag här en bild på mitt tvättmedel.
En viss svart t-shirt
Öppna munnen
"Igår tjänade jag tiotusen bara genom att öppna munnen två gånger".
Idag har jag gjort något liknande.
Jag ringde försäkringsbolaget, öppnade munnen och sade upp bilförsäkringen.
Därefter ringde jag ett annat försäkringsbolag, öppnade munnen igen och tecknade en ny.
På så sätt fick jag ned kostnaden med ca 100 kronor per månad.
Tillfälligt avbrott
Ofokuserad
Intensivt.
Hoppas Linkin Park kan hjälpa mig.
Färjestad
Resan hem gick också bra. Då sov jag mest hela tiden.
Det är för jäkla skönt att inte köra själv.
Mötet med kund gick också bra, och därefter tog vi oss ned på stan till Pitchers för
öl och god mat. Sedan var det hockey.
Som ni kanske vet är jag ingen sportintresserad man, men jag hävdar ändå att
jag alltid ryckts med de gånger jag sett LCH spela på hemmaplan. Att se Färjestad
mot Modo var sådär. Mig spelade det liksom ingen roll vem som vann. Då vi besökare
blev påtvingade varsin Färjestadströja försökte jag ändå sätta mig in i matchen.
Jag skrek JAAAA på rätt ställen och fick uppskattande nickar av våra kunder.
Att vi fick dricka hur mycket öl vi ville underlättade skrikandet tyckte jag.
Det verkligt stora den kvällen var att i båset bredvid, satt ingen mindre än Bengt Alsterlind.
Hajk-Bengt "Nu ska vi prata om hastar och inte vilka hastar som helst utan flodhastar",
Alsterlind. Det var stort. Jag var nära att be honom om en autograf.
Jag höll verkligen utkik efter både Maria och Papamac både på stan och under matchen,
men ni satt väl hemma med varsin chipspåse.
Färjestad vann med 5-2.
Någonstans finns en bild på mig flinandes i en Färjestadtröja.
Hoppas den aldrig når Linköping.
Vit i ögonrödorna
Mina ögon är lite trötta. När jag ser mig i spegeln är jag vit i ögonrödorna. Jag har någon
infektion, men det beror också på trötthet. Så går det när man är ofokuserad på jobbet
så att man måste jobba till 3 på natten för att få gjort det man måste.
Nåja, nu är det gjort och jag är nyklippt och tillräckligt laddad för att åka på kundbesök
och hockey i Karlstad. Jag vinkar åt Papamac hela tiden.
De omöjliga kompromissernas tid
Jag vet inte vad jag ska skriva om jul och julafton precis.
Jag har haft det bra, men visst är de här högtiderna något jag skulle vilja kalla
de omöjliga kompromissernas tid.
Att inte fira jul med sina barn känns fel.
Att inte fira jul med sin älskade känns fel.
Att få Skrotan och Moppekillen att följa med till Strängnäs för att fira jul med oss känns
omöjligt, särskilt som dottern legat sjuk ett tag.
Det blir en kompromiss, det är oundvikligt.
Jag åkte ned till ungarna hos deras mamma en stund på förmiddagen. Jag kom dit för
sent och för sent kom jag därifrån för att hinna i utsatt tid till middagen med Ljusblås
släkt i Strängnäs. Inte kom jag fram fortare för att jag i ren trötthet missade avfarten till
Katrineholm och fick åka ända till Kolmården och vända innan jag var på rätt spår igen
heller. Nåja, de väntade snällt med maten. Ljusblå hade inte sina barn den här julen heller
och då känns längtan efter mina egna på något konstigt sätt inte lika svår.
Nu låter det som att min jul av varit pest och pina, men det är helt fel. Mycket god
mat och dryck och sällskapet i Strängnäs är svårt att klaga på. Strängnäs är en sådan
mysig stad, inte minst kring en vit jul.
God fortsättning på er.
Upplyst och upplöst
Bestämt var att jag skulle skjutsa Skrotan till högmässan, hon ska ju konfirmera sig.
Jag ville ägna en stund åt att fotografera. Jag har längtat ut i naturen och vintern,
det är ju så obeskrivligt vackert nu när tempraturen ligger på runt tio minus, men jag
har alltid varit på väg någon annanstans så hittills har det inte blivit av.
Jag packade ryggsäcken med alla fotogrejor jag trodde mig behöva. Stativet ställde
jag också fram. En termos med varmt kaffe kunde också vara gott tänkte jag. Jag öste
på rejält med impregnering på mina vinterkängor som jag inte använt ens en enda gång
i år ännu. Frysa hade jag ingen lust med. Med dubbla undertröjor, fleece och varma
termobyxor satte jag mig i bilen för att först hämta upp dottern.
Halvvägs till kyrkan säger hon:
- Jag vill att du följer med på högmässan.
- Jag hade tänkt gå ut och fota lite under tiden, svarade jag.
- Men ingen av mina kompisar ska gå idag, då struntar jag i det.
Jag suckade inombords. Jag har inga problem med att följa med min älskade dotter
till kyrkan, men varför kunde hon inte berättat det lite tidigare? Hon ligger en del efter
i antalet kyrkobesök som ska göras också så jag ville inte gärna att hon skulle missa
den här chansen. Strax därefter började den värsta timmen jag varit med om på mycket
länge.
Där satt jag med alla tröjor och mina varma byxor i kyrkvärmen och lyssnade på hur
det gick till när jungfru Maria fick besök av den helige ande. Svetten rann, men det var
ändå inte det värsta. Den där sprayen man impregnerar skor med, den är ganska skarp.
Ja, jag tror till och med den är skadlig att andas in. Det stank apa i hela kyrkan, jag är
fortfarande halvt groggy.
Idag har alltså min hjärna har blivit upplyst av pastorns predikan som faktiskt var
ganska rolig och intressant. Den har blivit upplöst av de hemska ångorna från mina
kängor. Även om jag fick både jesu kropp och blod samt syndernas förlåtelse av Gud själv
under mitt besök i Vreta Klosters kyrka, så tror jag att resten av församlingen gärna
hade spikat upp mig på ett kors om jag inte dragit därifrån så fort jag kunde efteråt.
När vi kom hem gick jag en liten runda med kameran i alla fall.
Det blev inte den halvdagsexpedition jag längat efter, men några fina vinterbilder kan
jag nog bjuda på lite senare i alla fall.
Skål på er.
Igår krashade min hårdisk
Tror ni att detta är mitt avskedsinlägg innan jag kastar mig framför tåget nu?
Icke.
Jag har ju berättat, för att inte säga skrutit om min backuplösning.
När den svarta disken i pajade kunde jag bara sucka lite av tristess, jag måste ju
nämligen åka med den till Siba för att få en ny på garantin och sedan skapa om min
tredje kopia utifrån kopia 1 (silverfärgad disk) eller kopia 2 (den blå disken) och det är
ju faktiskt lite besvärligt.
Jag tycker om mina USB-diskar.
Stendöd indian
Skönt! Det blev bara ett enda träningspass förra veckan pga allt arbete, men nu har
jag tagit lite revasch. Grymt pump, som det heter haha.
När jag plockade upp mitt träningskort ur lådan hade någon ritat på det.
En liten indian satt och tittade på mig längst upp. Det roliga är att jag inte ens behövde
ägna en sekund åt att fundera på vem som gjort det, jag har nämligen en exakt likadan
liggande i min skrivbordslåda.
Hur länge har den legat där egentligen? Mer än tio år, definitivt mer. Min gamle polare
Nilsson har alltid hävdat att han är urusel på att rita och det absolut enda hans konstnärliga
ådra kan prestera är, just det: den där indianen. Kan det ha varit när han fyllde 30 som
han berättade det och som bevis gjorde den där teckningen jag fortfarande sparar på?
I så fall är det nästan femton år sedan, men eventuellt är det ännu längre sedan.
Jag letade efter Nilssons träningskort i lådan men hittade inget. Jag hade tänkt rita
en cowboy som med rykande pistoler, hånflinande såg ned på en stendöd indian.
Synd.
Svar på tal
För några inlägg sedan beklagade jag mig lite över min garderob, eller snarare bristen
på innehåll i den. Jag fick minsann svar på tal av Ljusblå:
Du har genomskådat mig! och Maja skrattade stort.
Nu till stilskolans lektion I:
Stil är att välja rätt kläder till rätt tillfälle. -Du väljer ofta fel eftersom du inte lägger ner
omtanke på att plocka ut rätt kläder. Sanningen är att det är varken svårt eller tidsödande.
En kort stilguide. Du har alla kombinationerna i din garderob redan:
Fest: kavaj, bättre jeans och t-shirt, NYPUTSADE skor (ja det är sant, de finns och man gör
det själv med sakerna man fått av sin älskade)
Extra festligt: Byt ut t-shirt mot struken skjorta och fin slips.
Jobbet: T-shirt med snygg tröja över. Gärna lammull. Alternativt t-shirt med struken skjorta
över. Nyputsade skor.
Myskväll hemma: Fleecesetet eller mjukisbyxor och hoodisen.
Skogen: Jeans som kan vara av vilken årgång som helst, bara de får bli smutsiga. Underställ,
fleecetröja, stövlar, mössor och vantar.
Styrketräning: Gympaskor,gympashorts och t-shirt.
Om du följer detta i två månader har du nått långt. Sedan tar vi steg två. Du kan redan få
nosa på innehållet:
Färger och material - så tänker du när du ska välja och matcha kläder.
rättelse: Det du saknar är en snygg och varm tröja. Men det får vi titta närmare på snart!
Jag är tyvärr tvungen att ge henne rätt i mycket av det hon säger. Jag är inte killen som
väljer rätt kläder till rätt tillfälle. Jag går ofta ut med hunden i Ecco-skorna när det regnar
och är lerigt i skogen. De där skorna har förresten inte sett mycket av skokräm under
tiden jag haft dem, men när jag tar mig tid till att göra det, så gör jag det gärna med
vita finskjortan på. Inte så smart direkt.
Hon tittade igenom min garderob i helgen, hittade min kavaj och skakade besviket på
huvudet samtidigt som hon funderade över varför jag inte tog den istället för fleecetröjan
på festen förra helgen.
Till slut höll hon ändå med mig om några saker. Jag behöver en rock och ett par tröjor av
schysst kvalitet.
Fortsättning följer....
Äntligen över!
vad jag och de andra två i kommitén har slitit med förberedelserna. Hur som helst
känns det som att det blev himla lyckat och uppskattat.
Vi hyrde nedre planet på Harrys inne i Linköping och där bjöds det på Italiensk buffé,
med valfri dryck till. Festkommitténs lilla jippo och det vi lagt så mycket energi på
bestod av en slags gala med prisutdelning i olika kategorier. Alltihop presenterades till
en powerpointpresentation med musik, bilder och filmer. Ja, det verkade faktiskt som
att det hades riktigt roligt under tiden.
Nu vill jag försöka få lite fart på bloggen igen.
More fart on the blog.
Håll i er... det blir snart modeblogg!
