Doc

Jag:
- Vad ska du göra i helgen då?
Son:
- Ta det lugnt tror jag. Kanske ska på LAN. Jag ska i alla fall inte supa.
Jag:
- Nähä, vad bra.
Son:
- Jag ska spara mig till Valborg.
Jag:
- Ska du supa då?
Son:
- Ja.

tystnad

Jag:
- Jag tycker inte att du ska supa.
Son:
- Inte jag heller.
Jag:
- Varför gör du det då?
Son:
- För att det är bra.
Jag:
- Vad är det bra för?
Son:
- För att då lär man känna massor med nytt folk.


Alla som tycker att supa är ett fult ord räcker upp en hand.
(räcker upp ena handen, men tar ned den för att fortsätta skriva)

Att höra ordet "supa" från sin inte ens sjuttonårige son kanske borde få mig att bli
utom mig av oro, men jag är cool. Jag tror jag själv använde det i samma ålder
och jag har inga illusioner om att han skulle vara annorlunda än vad jag var.
Dessutom vet tror jag att det där supandet han babblar om handlar om ett ganska
måttligt intagande av alkohol (var han nu får den ifrån). Än så länge har jag inte behövt
rycka ut för att rädda honom. Han är skötsam och har åtminstone något som liknar förnuft.
Dessutom horder av tjejer och kompisar som tar hand om honom.
Än så länge har han mitt förtroende.

Vad ska ni göra Valborg?
Supa?

Jodå, det blev allt en rakpergamentering till slut.



Han är snygg min son, men han har ju en snygg farsa också haha.



Doktor Lök ville ha en likadan frisyr.

Sent igår kväll hämtade jag Skrotan då  hon kom med bussen från Berlin. Det var en
ganska speedad dotter som mötte mig kan jag avslöja. Bubbel och babbel och mest
handlade snacket om killar.

Motvilligt måste jag erkänna att det är lite skillnad med söners flickvänner och döttrars
pojkvänner. Det borde inte vara någon skillnad, men skillnaden finns ändå, inuti mig.

När Sonen hade en tjej här hemma var jag glad, upprymd, nyfiken och tror jag, nästan 
lite inställsam till sättet.

När Dottern idag via sms berättade att hon och ***** satt hemma hos mig och tittade
på film blev känslorna lite annorlunda. Misstänksam och orolig.

Haha, fäder och döttrar, är det precis som på film, den där med Steve Martin?

Missförstå mig inte. Jag ÄR glad att min lilla flicka börjar bli stor. Jag ÄR glad för det
självförtroende killarnas uppmärksamhet ger henne. Hon behöver verkligen andra killar
än sin gamla pappa kring sig. Jag är bara rädd om henne. Jag vill lära henne att det
är okej att säga nej, att vara kräsen, att bryta när det inte känns bra, att ta allt som
kommer att hända framöver i sin egen takt. Varför känner jag så för min dotter? De här
pappakänslorna är minst lika relevanta för en son eller hur?

Det har inget att göra med kärlek, jag älskar mina ungar precis lika mycket. Det är ta mig
sjutton det där med fäder och döttrar. Pappor inbillar sig att flickor är mer sårbara.
Kanske är så också.

Hur lär förresten en pappa ut allt det där jag säger att jag vill lära henne?
Sanningen är kanske att han inte gör det, inte bör det, inte kan det?
Ett alltför häftigt bombardemang av goda råd blir nog till pekpinnar och tjat i tonårsflickans öron.
Hon kan prata med mig och jag vet att hon vet det.

Idag hade hon ett kort samtal med en kompis på telefon innan ridskolan.
"Jag är lite sen för jag har varit med min kille". 
Jag har mina pappa-känselspröt ute.
Det kommer hjälpa mig att ta reda på när hon behöver de goda råden.

Sonen:
- Jag funderar på att pergamentera håret.... ja, eller vad det heter.

Jag:
- Du menar permanenta?

Sonen:
- Ja, just det.

Jag:
- Vill du ha ännu lockigare hår?

Sonen:
- Nej, jag är trött på det här lockiga, jag vill ha rakt.

Jag:
- Jaha, så du menar rakpermanenta?

Sonen:
- Just det.

Tydligen hade han en lyckad kväll sist när tjejkompisarna fixade håret på honom.
Skrotan har beklagat sig över att hennes bror stjäl locktången för henne på morgnarna.
Lycka till när du ska pergamentera håret min käre son.
Jag tror de använder rullar av papyrus när det gör det.

 

Det här är en stor dag. En av de största dagarna någonsin rentav.
Ja, inte för mig kanske, men för min dotter och några tusen tjejer till. I eftermiddag
drar vi till Globen där Skrotan och en kompis äntligen ska få se Tokio Hotel live.
Fatta hur stort det är! Hon har pratat om det här säkert ett år innan turnén var
spikad och biljetterna släppta, och det senaste halvåret varit en lång väntan.

Vad jag ska göra vet jag inte riktigt. Jag köpte två biljetter men när kompisen ville
hänga med sålde jag den till henne. Okej, det finns biljetter kvar tror jag, jag skulle
kunna köpa en för att fördriva tiden, men jag vet inte. Även om jag blivit hjärntvättad
så pass att jag faktiskt kan uppskatta en del av låtarna så är det inte riktigt min grej.
Jag går väl en promenad på fyra timmar eller så.

Jag hoppas inte på mer snö i alla fall.

Jag tror inte mina ögon. Inte min öron heller för den delen.
Mina barn sitter tillsammans i köket och pratar mjukt, artigt och vänligt med varandra.
Moppekillen hjälper Skrotan att få in musik på mobilen. Jag är helt stum och rörd närapå
till tårar här.
Lika bra att jag förblir stum.
Den här unika stämningen vill jag inte störa.

Bus och Bråk hade varit och spelat tennis (eller möjligen badminton) i Backahallen.

Bus (med pillimariskt flin och storögd lillasyster bredvid sig):
- Johan, vet du vad vi kallar Backahallen?
Jag:
- Nej, ingen aning, vaddå? ...... eller jo förresten.... jag tror jag vet. Ni behöver inte
säga det.

Jag vet inte hur stor skada mitt ständiga ordvrängande gjort på Ljusblås barn.
Att Backahallen blev Hackaballen  kom i alla fall inte som någon större överraskning.

I fredags kväll var jag hemma med Skrotan och såg på Let's Dance. Moppekillen (som
kanske borde få ett annat namn här, för någon fungerande moppe kommer han väl
aldrig mer att få) var på fest hos någon tjej utanför Borensberg. Då jag ändå var hemma
och eftersom jag tycker det är skönt att se vilket skick han är i efter en fest erbjöd jag
mig att komma och hämta honom efteråt, det är bara att ringa sa jag. Vid halv två på
natten ringde han, då var det dags att åka hem.

När jag satte mig i bilen visade termometern på -29 grader. Halt som attan var det också.
Sakta, sakta letade jag mig fram i mörkret och ut på landet efter den färdbeskrivning jag
fått. När jag närmade mig dök det upp tre tonåringar på vägen framför mig, två tjejer och
en kille. I nära trettio minusgrader stolpade tokstollarna fram i lacktights och tunna jackor.
Jag stannade och frågade genom den nedvevade rutan:

- Är det här någonstans det är fest?
- Ja, det är det, svarade de glatt.
- Jag skulle hämta Albin.
- Ja, han är därborta.
- Vart är ni på väg då?
- Vi ska till busshållplatsen. Har du sett någon buss åka förbi?

Det hade jag förstås inte gjort. Inte trodde jag att jag skulle få göra det heller, klockan var
nu närmare halv tre och jag misstänkte att ungarna skulle få frysa ganska bra om de fortsatte.
Det visade sig att de skulle till Motala och jag erbjöd mig att skjutsa dem dit mot att de
visade mig vägen tillbaka till festplatsen. Det erbjudandet tackade de glatt ja till.

Väl framme fick jag både sonen och tre ungar till i bilen. De av er som kan räkna har bör
ha summerat antalet partydjur till... just det: Sju. Vet ni sedan hur en Renault Megane
ser ut funderar ni nog också på hur i helsike jag plus sju tonåringar rymdes inuti bilen?
Det vet jag knappt själv, men hur som helst klämde de ihop sig. Bilbälten fanns i alla fall inte
till alla och när bilen började rulla hade jag bara fokus på att inte krocka samtidigt som jag
funderade på en mindre dålig ursäkt till polisen om jag blev stoppad.

Att åka med bilen så full med folk är ovanligt korkat, särskilt i det väglag som rådde, men jag
hade bara inte hjärta att låta stackarna stå och vänta på en buss som kanske inte skulle
komma i extremkylan. Jag var rädd att någon skulle frysa ihjäl helt enkelt.
Resan gick bra. Jag körde snigelsakta och så många andra bilar fanns inte ute på vägarna.
Nästan hemma igen upptäckte jag att det satt en kille kvar i baksätet.

- Var ska jag släppa av dig då? undrade jag.
- Ja, det beror på hur långt du vill åka svarade en röst försynt.

Det visade sig att Robin bodde inne i Linköping. Inuti suckade jag, men nattsömnen var ju
redan förstörd så vad sjutton. Jag åkte in till Linköping också.

- Ledsen att du fick skjutsa så många, sa sonen när vi äntligen var ensamma.

Nåja, det där var ju varken krav eller önskemål från hans sida. Nu hoppas jag bara att någon
av de andras föräldrar kan tänka sig att åka en extra tur med min grabb vid ett annat tillfälle.

Klockan 4 lade jag mig på kudden. Det var skönt.

- Alltså... du mår inte bra.
(Skrotan till sin pappa som inte kan sluta sjunga på Lady Gaga och Bad Romance.)

- Om du inte slutar kastar jag snart något på dig.
(Skrotan till sin pappa som nu även dansar samtidigt som han sjunger på Lady Gaga och
Bad Romance.)

Nu, sen frukost.

Jag försöker blogga.
Skrotan försöker plugga.
Ingen av oss lyckas speciellt bra.
Anledningen är min dotters mun som pratar oavbrutet.

Egentligen tror jag att hon bara vill umgås med sin pappa och eftersom ingen av oss
får gjort det vi ska har jag föreslagit att hon ska lägga ifrån sig böckerna. Så länge
hon har dem uppslagna i knät vill jag inte vara den som stör hennes läxläsning.
Men nej... det går inte för sig.

Någon som förstår sig på tonårsbrudar?

På Ica Maxi (det är nästan där allt händer).

Glad tvååring (uppskattad ålder) tultar glatt och lite vingligt omkring.
- Vad heter du? frågar hon en ur personalen som råkar gå förbi.
- Jag heter Maria, skrattar kvinnan med Ica-loggan. Vad heter du?
- Bajs!

Den här killen fyllde 16 år igår.
Jag fattar inte var tiden tar vägen.
Kanske till samma ställe som mina glasögon?
GRATTIS!!!

- Pappa, jag älskar dig.
- Gör du?
- Fast jag skulle älska dig mer om jag fick något att äta.
- Jaha du.
- Fast det är klart, jag kan ju laga mat själv.
- Ja, du verkar lite lat tycker jag.
- Det är jag.

Eftersom några av arbetskamraterna tyckte illa om att jag gick till jobbet och snorade jobbade jag hemifrån igår. Det är ganska skönt att kunna göra det emellanåt.

Strax innan fyra på eftermiddagen rasslade det av nycklar i dörren igen. Vis av tidigare erfarenheter hade jag kläder på mig, himla tur det. Det var Moppekillen och Emily, som visade sig heta (eller vilja bli kallad) Emmy. Hade jag varit sexton år hade jag velat att hon skulle vara min flickvän hellre än bara kompis, så mycket kan jag säga. Nåja, jag avvaktar med att ställa några frågor kring det där. Knäckande söt tjej hur som helst.

Ännu roligare var att hon kastade sig över min kamera och jagade sonen runt i lägenheten med den. Vad kul att hon är fotointresserad, tänkte jag och frågade om hon hade egen kamera. Det hade hon. En Canon EOS 5D Mark II. Jag höll på att tuppa av när jag hörde det. Här kommer det hem en sextonårig liten brud som äger en kamera för över 25.000, kanske 35.000 om hon har några objektiv också.
- Hur sjutton har du fått råd med en sån kamera?
- Jag har sparat och snålat, och så är jag lite bortskämd också.
Bra svar. Jag svalde chocken, men avundsjukan sitter fortfarande i.

Medan jag packade inför en tur till Örebro gick de båda och handlade nudlar. Jag plockade fram två bitar kycklingfilé ur frysen som de kunde ha till och när jag drog härifrån osade det gott i hela lägenheten. Exakt hur kvällen sedan avlöpte vet jag inte. Ytterligare några kompisar var här en stund innan de gick ut och han ringde mig vid midnatt och berättade att de skulle gå hem och sova.

Nu är jag hemma igen och inget är trasigt. Har de haft fest så har de skött det snyggt. Dammsugit har de gjort, torkat av och snyggat till. Jag har inget att klaga på så när som på en ospolad toalett. Nästa gång jag springer på grannarna i trapphuset ska jag fråga om de märkte något av dem.

Det är lite pirrigt att lämna sitt hem till tonåringar, det kan inte hjälpas. Jag tycker att jag ger min grabb ett hyfsat stort förtroende när jag gör det. Någon gång har Ljusblå sagt att jag litar lite för mycket på honom och så är det kanske, men jag tänker att så länge han inte missbrukar det där förtroendet så tänker jag fortsätta göra det.

Diskussion med Moppekillen via msn.

- Far?

Varningsklockorna ringer. Det är bara när han vill ha något han kallar mig far. Okej, det är gulligt, men hur mycket kommer det att kosta den här gången?

- Ja, min son?
- Ska du vara hemma i helgen?

Gah! Samvete! Samvete! Här tror jag att min grabb vill suga ur mig pengar och så vill han bara umgås med mig i helgen. Jag är en usel, usel pappa.

- Nja, jag åker iväg på fredag, men kommer tillbaka på lördag, inte särskilt sent.
- Jaha.... eh... vi ska ha fest på fredag hos Robin och jag undrar om jag och en kompis kan sova hos dig då?

Nya varningsklockor. Ungdomsfest i lägenheten. Rökning på balkongen, jojo, vi har varit med om det förut.
- Mmm... Är det bara en kompis?
- Aaa.
- Vad heter han då?
- Hon heter Emily.
- Jaha... det var som tusan.
- Asså, det är inte min tjej eller något, bara en klasskompis och hon bor inte i närheten direkt så vi tänkte bara sova där och så åker hon hem på fredag.

Sure baby, baby sure. Bara en kompis, visst. Har vi pratat ordentligt om det där med blommor och bin? Har vi tagit det där förtroliga far-son-snacket egentligen? Jodå... vi har väl snuddat vid det... eller? Äh, när jag var sexton visste jag exakt vad bina gjorde med blommorna.

- Hur ska ni sova då?
- Jag tänkte sova i soffan och hon kan ligga på den där madrassen.
- Mmmm... Ja, det är klart ni kan sova hos mig. Jag ska plocka i ordning lite så att du slipper skäms. Jag tvättar upp sängkläderna så kan ni ju sova i mitt rum. SOVA alltså!
- Haha, du behöver inte städa.

Inte för att det spelar någon roll, men varför tror jag någonstans faktiskt på att Emily bara är en tjejkompis?
Är jag blåögd?