Doc

Min blogg har blivit som en gammal vän från förr. Har vi inte alla sådana? Ni vet en vän
man umgicks med förr och hade väldigt roligt tillsammans med. Då och då stöter
man på varandra, man utbyter artigheter, frågar hur man har det, skrattar åt gamla
minnen och avslutar med att "vi hörs" eller att "vi måste ses snart". Man säger de där orden
utan att egentligen mena så mycket med det. Innerst inne vet man att man inte har något
gemensamt längre, att man vuxit ifrån varandra.

Jag känner lite så för min blogg.
Bloggandet betydde oerhört mycket för mig en gång och de vänner jag fick här betydde massor.
Ni vet vilka ni är.

Vad är de som driver en att blogga?
I mitt fall var det från allra första början en massa skit som bara skulle ut. Att skriva blev
ett sätt att sortera min tankar under en jobbig period av mitt liv.
Så småningom blev det jakten på fler besökare och feedback i form av era kommentarer.

Ska man få riktigt många läsare på sin blogg ska man nog antingen vara ung tjej med
massor av mammas och pappas pengar att köpa kläder för, eller så ska man skriva riktigt
bra och intressant. Jättemånga läsare hade jag aldrig, men de flesta hade jag helt klart
under den där jobbigare perioden.

En liten skara läsare kan man också behålla genom att kommentera andras bloggar.
Man liksom kompisläser och kommenterar hos varandra. Det är himla roligt, men tyvärr
finns det en gräns för hur många av andras bloggar man orkar och hinner följa varje dag.

Jag har inte varit någon flitig bloggläsare senaste tiden. Inte heller har jag haft särskilt
mycket att skriva om. Eller jo, det har jag ju. Men med tiden har jag blivit allt mer mån
om mitt privatliv. Kanske är det så att jag inte inte vill leva mig liv på bloggen längre.
Eftersom jag varken läser eller skriver längre, har bloggen bara blivit ett dåligt samvete.

Jag tänker alltså lägga ned det här. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Blir jag sugen
igen så kommer jag att börja om, men just nu blir det en rejäl paus i alla fall.

När jag avslutar den här bloggen kan jag utan att överdriva säga att jag aldrig någonsin
varit så lycklig i hela mitt liv. Visst, man kan alltid ha mer pengar att röra sig med, man
kommer kanske aldrig att sluta oroa sig för bilen och barnen på ena eller andra sättet.

Men jag har hittat min Malin igen.
Jag är hemma nu.
Äntligen.




PS
Vill ni bli vän med mig på Facebook kan ni maila mig på [email protected] så "addar" jag er.
(Det är alltså inte den adressen jag använder på FB)

:-)

Sköt om er!

Det bästa med att åka ned till Göteborg sent är att man kan stå på lite. Runt midnatt och
många sköna timmar efter är det inga poliser ute för att kontrollera eventuella fartsyndare.

Så tänkte jag ända fram till förra torsdagen.

Efter en kväll på stora hotellet med arbetskamrater och god mat (ingen alkohol för mig)
tog jag lilla Volvon och pekade nosen åt sydväst. Klockan var sådär elva när jag startade
och faktiskt tröttare än jag ville erkänna. Men det är en annan fördel med att åka fort, man
piggnar till och är lite mer på alerten.

Den svarta Saaben jag åkte om just innan motorvägens avfart vid Kallebäck var bara en av
ganska många bilar jag åkte om. Klockan var då två på natten och polisen var det sista jag
tänkte på när bilen bakom mig plötsligt fick blåljus.

Det hade blivit 70 km/h och på den finfina fotot de tagig av mig visade att jag kört 102.
Tur att man inte behöver pengar till julklappar denna månad.
Tur att man inte tänker åka Thailand om en vecka.
Då kunde ju böteslappen på 3600 ha svidit ordentligt.
Suck.
Körkortet tog de också, och jag hade 48 timmar på mig att ta mig hem till Linköping igen.

Ännu vet jag inte hur länge de vill låta mig vara utan körkort. Jag har upptäckt att det trots
allt går ganska bra att åka till jobbet med buss. Malin kom upp den här helgen och nästa
helg drar vi iväg på lång skön semester i solen. Japp, Thailand, mer om det snart.
Om jag "bara" får en månad, gör det egentligen inte så mycket, förutom de 3600 då.

I morgon tror jag att beskedet kommer.

När sådana här skickats till mig från Göteborg är det inte så illa att fylla år ändå,
trots att siffrorna som berättar min ålder börjar se overkligt stora ut.

"Du har blivit så lugn sedan du träffade Johan", hade Malins 21-åriga dotter sagt till sin mamma häromdagen.
Nu hörde jag inte samtalet själv och kan tyvärr inte återge det, men att se sin mamma ta en paus för att vila
en stund mitt på dagen var tydligen något hon inte var van vid under sin uppväxt.

Själv kan jag inte sluta fundera på hur detta ska tolkas.

Har jag en bra lugnande effekt som ska tolkas positivt? Är det bra för Malin livet inte går i 210 hela tiden?
Eller har mitt uppdykande i deras liv gjort barnens mamma till en soffpotatis som inte får något hur händerna
längre? Det hade Malin själv inte riktigt förstått, men jag bad henne ta reda på det.

Men faktiskt har hon själv sagt det till mig innan, att hon blivit en lugnare människa. Jag tror kanske inte
det har så mycket med mig att göra alls. Det faktum att vi blir äldre påverkar. Plötsligt är det jäkligt skönt
att sova middag, hur många pensio-poäng ger inte det? Att barnen blir större och inte längre behöver skjutsas
kors och tvärs är också något som minskar intensiviteten i tillvaron.

Förresten, så jäkla lugnt tar hon det väl inte kan jag tycka. Hon ger i alla fall mig träningskomplex som heter
duga. Men som jag sa på telefon förut:

"Det är bra att en av oss tränar, vi får ett ganska hyfsat snitt."

Allt oftare känner jag att min rygg är bar. Det glipar.
Det där är lätt åtgärdat. Jag ställer mig upp, drar tag i t-shirtens nedkant
och stoppar omsorgsfullt ned den innanför byxlinningen. Sedan rättar jag till
den stickade utanpå-tröjan också.

Men när man gjort det där några gånger om dagen under några veckors tid börjar
man ju fundera.
Ska det verkligen vara så?
Har jag växt?
Har kläderna krympt eller köper jag dem rentav för små?

Nu har en annan tanke slagit root.
Jag kommer aldrig att erkänna för er att jag skulle vara tjock. Det är jag nog inte
heller, men jag är inte helt sams med min mage. Den är inte tjock, utan mer... bylsig.

Jag tror inte att den där bylsigheten på något sätt skulle vara tilltagande.
Tror inte. Efter förra sommarens gångtävling var jag i ganska bra form och behövde inte
på något vis välja över eller under buk när jag knäppte byxorna, men det är länge sedan
nu.

Är det så att jag går omkring och lurar mig själv? Att jag tror att jag bara är lite bylsig,
men i själv verket håller jag på att bli tjock? Hemska tanke. Är det magen som stjäl tröjtyg
så att ryggen bli utan? Jäklar också! Jag måste börja gå igen. Måste hitta tid att promenera.
Det är enda sättet att hålla den där tjuvaktiga magen och bylsigheten i schack tror jag.

Malin säger att jag är fin, men det är nog sett genom ett rosa skimmer har jag en känsla av.
Dessutom vill hon nog väldigt gärna vara den av oss som är snyggast och mest vältränad.
Som om jag tänkte tävla med en tjej som tränar sex dagar i veckan.

Nej nu ska vi ta tag i det här.

Nu åker jag mot västkusten, jobbar på distans i morgon.
Ska bara stanna till och köpa några flaskor vin.
Man blir inte bylsig av vin eller hur?
Nej, tänkte väl det.

Förr hade jag ibland lite dåligt samvete för att jag åkte bort på helgerna. Det blir gärna så när man envisas med distansförhållanden. Samvetet ropar fortfarande på mig men kanske kan jag be det sluta nu.

Dotter:
- Pappa, är du hemma i helgen?
Jag:
- Nej hjärtat, jag är nog inte det. Skulle du vilja det?
Dotter:
- Nej, nej. Ville kommer hit.

Vem f-n är Ville?

Nu är jag lite sent ute med det här inlägget, Halloween har ju redan passerat. Men bättre sent än aldrig kanske.
I år köpte jag mitt allra första pynt för högtiden. Jag önskar att Halloween var som jul, att man kunde ha häxor och monster uppe i en månad eller så. Att det bara sändes spökiga filmer på tv under hela november.
Nåja. Mitt lilla dödskalleljus får iaf stå framme tills tomtarna tar över.