Att fota ormar i naturen känns som en utmaning.
1) De är skygga och alltså svåra att hitta.
2) Av samma anledning har de också bråttom iväg om de nu ändå blir hittade.
3) Fotografen vars första impuls är att springa långt bort från ormen, måste ta sig samman och pga punkt 2 ta bilder fort.
     I det här fallet kände jag mig tämligen säker på att det var en snok jag mött och vågade alltså ringla omkring på 
     samma nivå som ormen.
 
Jag tror det här håller på att bli en naturfotoblogg.
Närå, jag fortsätter blanda.