Jag var på väg genom hallen och höll nästan på att trampa på den. Spindeln var aprikosfärgad och hade ungefär samma färg som golvet. Jag hade inte sett den om det inte varit för dess storlek. 

Den satt blickstilla. Kroppen var rund i ungefär samma storlek som en femkrona. En stor spindel alltså, ändå verkade benen oproportionellt långa.... eller? Det var svårt att avgöra då den satt hopkrupen, beredd till flykt. Den såg på något vis krabbliknande ut.

Jag måste hämta kameran.
Det var den enda tanken som flög genom huvudet. Jag rusade in i köket för att hämta mina grejor. När jag kom tillbaka hade den börjat röra på sig, sakta, med ett ben i taget. Jag fumlade med objektiven.

När jag äntligen hade kameran om halsen och var redo att skjuta tycktes spindeln ha växt. På långa, orangebeiga ben rörde den sin nu knytnävsstora kropp snabbare, och när jag satte kamerans sökare mot ögat hukade den sig ned på ett märkligt och spindelaktigt sätt och flydde in under bordet. Den försvann över tröskeln till köket.

Moppekillen satt på andra sidan köksbordet och såg när det åttabenta "lilla" monstret närmade sig. Jag skyndade snabbt efter och fick se den klättra upp på en stor, röd hink fylld med coca cola. Ja, där kan du ju klättra upp din jävel, ramla i och drunkna du bara. Spindeln föll inte i, den dök. Spindeln drunknade inte heller, den kunde liksom hoppa och ta sig fram på den bruna, kolsyrade ytan. Tonårskillen skrattade.

--------------------

Där någonstans vaknade jag. Det var ett tag sedan jag drömde något jag kom ihåg efteråt, men när jag drömmer så är det ofta om spindlar eller ormar. Jag gissar att mitt makrofotograferande är en av orsakerna, och definitivt den här gången. Spindeln i drömmen är utan tvekan inspirerad av krabaten på bilden nedan. Hur en röd hink fylld med coca cola kom in i hjärnan vet jag inte och hade det varit på riktigt hade Tonårskillen för första gången i sitt liv sprungit en mil utan att stanna. Han är livrädd för spindlar.