Förra veckan tränade jag ingenting. De mörka morgnarna gjorde mig trött och oinspirerad.
Deprimerad? Jag brukar aldrig använda det ordet om mig själv, men kanske, för i stället för att träna fokuserade jag på att äta av Skrotans kladdkaka med vispgrädde till. Den här gången lyckades hon verkligen med kakan och vispgrädde är knark för mig.
Jag förföll till en livsstil som mynnade ut i fettpanik, konditionsångest och inbillad (hoppas jag) åderförkalkning.

Imorse ringde klockan 06:00.
Jag snoozade tre gånger men fick till sist ned fötterna på golvet och 07:00 var jag på gymet.
Det gick bra och nu känner jag mig lite lugnare.
Visst är det märkligt hur kroppen protesterar mot försoffning när den väl vant sig vid att röra sig?
Nu måste jag bara se till att det blir fler gånger den här veckan, helst två till.

I helgen utbrast Ljusblå med alla möjliga sorters förtjusning att hon kunde se antydan till magrutor på mig. Jag tror i och för sig att hon överdriver, hon säger bara så för att sporra mig att fortsätta träna. 
Förresten även om det var sant, så var det innan all vispgrädde.