I fredags kväll var jag hemma med Skrotan och såg på Let's Dance. Moppekillen (som
kanske borde få ett annat namn här, för någon fungerande moppe kommer han väl
aldrig mer att få) var på fest hos någon tjej utanför Borensberg. Då jag ändå var hemma
och eftersom jag tycker det är skönt att se vilket skick han är i efter en fest erbjöd jag
mig att komma och hämta honom efteråt, det är bara att ringa sa jag. Vid halv två på
natten ringde han, då var det dags att åka hem.

När jag satte mig i bilen visade termometern på -29 grader. Halt som attan var det också.
Sakta, sakta letade jag mig fram i mörkret och ut på landet efter den färdbeskrivning jag
fått. När jag närmade mig dök det upp tre tonåringar på vägen framför mig, två tjejer och
en kille. I nära trettio minusgrader stolpade tokstollarna fram i lacktights och tunna jackor.
Jag stannade och frågade genom den nedvevade rutan:

- Är det här någonstans det är fest?
- Ja, det är det, svarade de glatt.
- Jag skulle hämta Albin.
- Ja, han är därborta.
- Vart är ni på väg då?
- Vi ska till busshållplatsen. Har du sett någon buss åka förbi?

Det hade jag förstås inte gjort. Inte trodde jag att jag skulle få göra det heller, klockan var
nu närmare halv tre och jag misstänkte att ungarna skulle få frysa ganska bra om de fortsatte.
Det visade sig att de skulle till Motala och jag erbjöd mig att skjutsa dem dit mot att de
visade mig vägen tillbaka till festplatsen. Det erbjudandet tackade de glatt ja till.

Väl framme fick jag både sonen och tre ungar till i bilen. De av er som kan räkna har bör
ha summerat antalet partydjur till... just det: Sju. Vet ni sedan hur en Renault Megane
ser ut funderar ni nog också på hur i helsike jag plus sju tonåringar rymdes inuti bilen?
Det vet jag knappt själv, men hur som helst klämde de ihop sig. Bilbälten fanns i alla fall inte
till alla och när bilen började rulla hade jag bara fokus på att inte krocka samtidigt som jag
funderade på en mindre dålig ursäkt till polisen om jag blev stoppad.

Att åka med bilen så full med folk är ovanligt korkat, särskilt i det väglag som rådde, men jag
hade bara inte hjärta att låta stackarna stå och vänta på en buss som kanske inte skulle
komma i extremkylan. Jag var rädd att någon skulle frysa ihjäl helt enkelt.
Resan gick bra. Jag körde snigelsakta och så många andra bilar fanns inte ute på vägarna.
Nästan hemma igen upptäckte jag att det satt en kille kvar i baksätet.

- Var ska jag släppa av dig då? undrade jag.
- Ja, det beror på hur långt du vill åka svarade en röst försynt.

Det visade sig att Robin bodde inne i Linköping. Inuti suckade jag, men nattsömnen var ju
redan förstörd så vad sjutton. Jag åkte in till Linköping också.

- Ledsen att du fick skjutsa så många, sa sonen när vi äntligen var ensamma.

Nåja, det där var ju varken krav eller önskemål från hans sida. Nu hoppas jag bara att någon
av de andras föräldrar kan tänka sig att åka en extra tur med min grabb vid ett annat tillfälle.

Klockan 4 lade jag mig på kudden. Det var skönt.