Ljusblå:
- Just det Johan, kan du ta Challe tror du?

Med att "ta Challe" menades inte att gå ut med hunden på en promenad. Nej, hon undrade
om jag kunde ta hand om den en vecka. Jag har gjort det förr och hennes önskemål var
varken konstigt eller för mycket begärt. Men frågan kom just när jag tagit på mig skorna,
hängt säcken på ryggen och ropat ett sista "hej då" till hennes mamma och systern med
familj som är hemma på sommarbesök från Texas. Begäran kom oväntat och lite sent
varför mitt svar inte blev det klockrena "självklart" det borde blivit, eller ens något med
minsta entusiasm i rösten. "Nej" är knappast ett svarsalternativ eller hur?

Mina damer och herrar, det har dragit i hop sig till hundvecka igen och det brukar alltid
resultera nya observationer i kategorierna "päls", "bajs" och "så tänker hunden". Ni som
inte gillar sånt kan ju hoppa vidare till en annan blogg.

Det dröjande svaret på frågan jag fick hallen hade fler orsaker än ren chock. Charles
har haft diarré under en längre tid och jag som tycker att hundskit är tillräcklig vidrigt som
det är tvekade. De jubel och applåder jag hört om att "nu är det normala kottar igen", och
"hurra, dieten på enbart kokt ris gjorde susen", vågade jag inte riktigt lita på.

När en hund får gå ut på promenad styrs den helt av dess näsa. Hela tiden är hunden upptagen
med att försöka hitta något som luktar intressant. Om näsan väl hittar något intressant måste
hunden forsätta lukta på det intressanta länge. Om det fortfarande verkar intressant måste
hunden slicka på det intressanta. Äta det intressanta. Om vi nu byter ut ordet "intressant"
mot "äckligt" får vi en ur människoperspektiv mer riktig iakttagelse.

Så här:
När en hund får gå ut på promenad styrs den helt av dess näsa. Hela tiden är hunden upptagen
med att försöka hitta något som luktar äckligt. Om näsan väl hittar något äckligt måste
hunden forsätta lukta på det äckliga länge. Om det fortfarande verkar äckligt måste
hunden slicka på det äckliga. Äta det äckliga.

Jamen det säger sig ju självt! Om jag skulle slicka porslinet eller pissrännan på Harrys
toaletter skulle jag också få diarré. Hundar förväxlar intressant med äckligt, kan man bara
komma ihåg det så är det ganska enkelt att ha hund. När nu Challe och jag går ut på
promenad låter jag honom använda näsan. Han får lukta på intressanta saker en stund,
det är normalt för hundar tänker jag, men när den där långa tungan åker ut drar jag honom
bestämt därifrån direkt. Gör likadant med mig om ni mot förmodan skulle se min tunga på
Harrys är ni snälla. I mitt fall kan ni göra det redan i luktfasen faktiskt.

Jag är måttligt förtjust i hundar. Eller... jag är liksom inte förtjust hela tiden kanske
man kan säga. Ljusblås båda döttrar brukar ibland anklaga mig:
- Du älskar inte Challe!
Den spelat sårade tonen i deras utspel brukar förbytas i alldeles äkta förvåning när jag
svarar:
- Nej, det gör jag inte.

Nåja. Jag tar mitt husseansvar på allvar i alla fall. Eftersom Ljusblå varken hade mat,
koppel eller svarta påsar att skicka med får jag för mig att hon blev lika förvånad som
jag själv när hon plötsligt hörde sig fråga om jag kunde "ta Challe".
Jag har köpt mat.
Jag har köpt ett koppel.
Jag har köpt påsar.
Många påsar.

Jag har bäddat i hallen med en nytvättad blå fleecefilt och jag kan inte hjälpa att hundrackarn
kniper mitt hjärta när han ratar filten och istället bäddar med min gamla Puma-hood.

Och vet ni vad? Min iPhone kan hålla reda på hur mina hundpromenader ser ut.
Kolla här.
Så gick vi på lunchen.