Har jag berättat att jag har semester nu? Nej, kanske inte. Tidig semester som
omväxling, sedan jobbar jag hela juli igen.

Att ge sig iväg några längre sträckor med min bil betyder extra spänning på ett
sätt man kanske inte alltid välkomnar. Som när jag trött stannade till vid Brahehus
för att pigga upp mig med en kopp kaffe. Tror ni bilen går igång när jag sedan ska
vidare därifrån? Icke. Jag vred på nyckeln men fransmannen hade tagit siesta.
Den där bilen har på något vis lärt mig att inte bli arg, upprörd eller ens orolig.
Fransosen gör som den gör.

Jag drack upp mitt kaffe i lugn och ro medan det var varmt. Sedan vred jag på nyckeln
igen. Dött. I en bil precis bredvid mig satt ett par och åt något som från mitt håll
liknade kebabrullar. Jag hade ingen lust att gå ut och öppna motorhuven medan de
satt där och åt. Att fungera som pausunderhållning ville jag inte. Eftersom jag ändå var
trött lutade jag tillbaka sätet och blundade en stund, ja, efter att utan framgång ha provat
nyckeln igen förstås.

Jag måste ha somnat till, för när jag lutade upp sätet igen var kebabmonstren borta.
Utan förväntningar vred jag på nyckeln. Tyst förstås. Nu kunde jag öppna motorhuven.
Därunder fanns kontakter och sladdar man kunde lossa och sedan sätta dit igen.
Jag visste förstås inte vad sladdarna var till för, men om fel kontakt blivit glapp så
antog jag att det kunde göra så att bilen inte startade. När detta var gjort provade
jag med nyckeln igen. Nix.

Jag började se mig omkring. Min bil var parkerad i ett litet nedförslut, och om jag
bara kunde backa den och ställa den rakt ned i den lilla backen så skulle jag kanske kunna
rulla igång bilen. Men det skulle få bli den absolut sista utvägen. Jag vred på nyckeln
igen. Och igen. Igen. Igen. Plötsligt startade den.

Fransosen hade fått en och en halv timmes middagssömn och allt var frid och fröjd
igen. Under 30 minuter var jag fast besluten att göra mig av med bilen, men tanken
gick över.

Vardag med lite spänning har liksom bliivt en livsstil för mig.