Egentligen borde jag vara död. Om katten jag skaffat vore lite större, då skulle jag
faktiskt vara död. Det har slagit mig mer än en gång, att det enda en katt tänker på,
det är att riva, slita, lemlästa och döda. Varför skaffar man sådana varelser som husdjur?

Inez brukar ha en jobbig period på kvällen, ungefär då jag ska titta på tv. Med jobbig
menar jag helt galen. Igår gick det så långt att jag satt med luvtröja dragen över huvudet.
Hon hoppar upp på ryggstödet, springer förbi bakom nacken och lappar till mig i bakhuvudet,
och innan jag hunnit säga kattjävel är hon spårlöst borta. Några gånger har jag fått ta henne
i nackskinnet och säga ifrån. Att busa är ok, men inte i huvudet och absolut inte med klorna
ute. Hon har blivit starkare och vassare, men inte lugnare.


Mina armar är fulla av rivsår och bitmärken. Konstigt.






Att fånga saker är kul...


... och det spelar inte så stor roll om det är ett löv eller en leksaksråtta.




Nåja, Inez är lugn och sällskaplig också. På morgnarna, innan jag går till jobbet brukar hon högljutt
kräva en stunds uppmärksamhet. Då vill hon ligga på rygg i mitt knä och bli killad på magen, kliad
under hakan, masserad under tassarna och.... ja, bara bli gosad med.