Doc

Jag vet inte exakt när det hände, men tydligen är det numer tillåtet att ligga i fotöljen.
Det är tydligen också tilltåtet att ha min tröja som snuttefilt.
Tydligen.

Ja, hela mitt liv kretsar kring den där gamla byrackan. Inläggen handlar bara om hundar. Jag skriver också om Challe så att hans matte ska veta att han lever. Kom också ihåg älskling, om du läser det här, att längtar du efter hunden så kan jag vara hos dig på en timme ungefär.

Ikväll tog jag med honom i bilen en sväng. Det är mysigt att gå promenader utmed kanalen, men inne i Ljungsbro är det så himla många går hundpromenad så jag vågar inte ha honom lös. Jag vill att han ska få röra sig fritt, men det går inte då han är så jäkla aggressiv mot andra hannar.

Vi åkte en bit utanför samhället och det första vi stötte på var en annan jack russel. Precis som taxen vi mötte i morse var den kastrerad. Challe verkade ha lärt sig av morgonens misstag och tog det betydligt lugnare. De blev nästan kompisar. 
Nästan.

Jag hade kameran på axeln. Vid ett tillfälle kom ett helt gäng änder flygande på låg höjd i v-formation. Jag såg tillfället, jag såg bilden med fåglarna mot den dramatiska himlen med dess mörka moln framför mig. Men det är svårt att få upp en kamera snabbt när man har en stor påse hundskit i handen. Jag skriver in i min svarta anteckningsbok att hund begränsar min konstnärssjäl.

Igår fyllde brorsan år. Jag åkte dig med  Challe, Skrotan och Moppekillen. Där fick han träffa brorsans tjejs syrra som verkar gilla hundar. Challe gillade henne också, kanske för att hon plockade bort tre eller fyra fästingar.

Challe, den gamle gubben stötte i morse på en transsexuell kille, en kastrerad tax. Det vanliga nosandet som normalt brukar följas av ett ilsket morrande (då han möter en annan hanne) eller ett löjligt överdrivet uppvaktande (vid möte av hona) ersattes av ett uttryck av fullständig förvirring. Han fick inga vibbar alls åt något håll hur han än kollade och sniffade på taxen.

Till slut bestämde sig Challe för att vad det än var han mötte, så var det i alla fall ingen hanne, och då måste man ju kunna kliva på eller hur? Så gjorde han. Hur gick det då? Nja, taxen var inte alls intresserad av män på det sättet och sa ifrån på skarpen. Challe fick nog ett litet tjuvbett och tappade snart sugen.

Hmm.... tänk om människor skulle bete sig som hundar. Gå omkring och lukta på varandra så där. Det skulle se rätt kul ut.

Säga vad man vill om den där tjocka taxen, men helt utan balls var han inte i alla fall.

Han har blivit presenterad här förut men jag gör det igen. Mina damer och herrar, här är:
The Challenger - Upptäckaren!
Den lilla felöversättningen ska ni inte skylla mig eller Ljusblå för, det var så de sa på kenneln där vi hämtade honom.
Smeknamn: Challe.

Efter min första dag med totalansvar för hund vill jag skriva upp några plus och minus.

INTE BRA MED CHALLE:

1) Man måste plocka upp det hunden inte längre behöver i små svarta påsar. Challe är värsta bajsmaskinen och han verkar ha en inbyggd känsla för när han är precis mitt emellan två papperskorgar så att jag måste gå så långt som möjligt för att bli av med dem. I morse fixade jag första laddningen galant. När det var dags för den andra stack jag sönder sista påsen på en nyponbuske. No way att jag plockade upp då. Fast det kändes ok. För en gångs skulle hade han lagt den nära en buske och dessutom regnade det.

2) Lukten. Hundar luktar inte gott. Jag förstår inte hur människor kan stå ut med hundar. Han luktar illa om pälsen och ur munnen. Yuck. Skrotan och jag planerar att skaffa hundschampoo och ge honom ett bad i veckan. Tror ni det hjälper?

3) Hår. Ja, eller päls kanske. Bilen är luddig, mina strumpor är luddiga och innehållet i alla mail jag skrev idag på jobbet blev oerhört luddigt (jag försökte vara lite rolig bara).

4) Snarkar som en gris. Tja, det behöver ingen närmare förklaring.

5) Det hade inte blivit någon punkt fem och han inte just kommit och lagt sig under min stol. Vad gör han där då tror ni?
Jo, fiser! Oerhört ofint gjort. Det där beteendet kan resultera i en snabbannons på blocket om det upprepas. Hundprutt är inte min favoritdoft. Han kanske bara vill tala om att vi ska gå ut. Det ska vi snart.

BRA MED CHALLE:

1) Han skäller inte. Han känns väldigt lugn och stabil. Jag brukar säga att han är fin för att vara hund.

2) Han gillar mig. Ja, han blir jätteglad när jag kommer hem från jobbet. På morgonen blir han helt utom sig av lycka när jag vaknar, han rullar runt, ställer sig på bakbenen, lägger sig på rygg och viftar med både svans och ben. Och när Skrotan berättade att han hämtat mina skor och lagt på sin blå filt är det svårt att inte bli rörd. Challe är snäll och väldigt tillgiven.

3) Skrotan gillar Challe. Där får jag hjälp.

4) Challe har kort päls. Luddet blir kort och det han nu inte längre behöver och som jag måste plocka upp i svarta påsar fastnar inte i pälsen baktill. Hade så varit fallet hade jag inte varit hundvakt kan jag säga.

5) Challe kommer när jag ropar på honom när vi går utan koppel. Oftast. Om han inte får se en katt eller en annan hund eller någon brevbärare. Annars kommer han.

Min vecka med Challe kommer att resultera i många inlägg är jag rädd.
Nu ska vi ta en långpromenad.
Jag tar med kameran.
--
Uppdatering:
Jag tog med kameran men man har ingen användning för den om minneskortet sitter kvar i datorn.
Det var lite synd för utmed Göta kanal växte den största svamp jag sett i hela mitt liv. Den var så stor att Challe gick omvägar, han blev rädd för den. Den var jäklar större än hunden. Imorgon bitti kanske jag tar samma sväng.

Det här måste vara en av de rubriker jag är mest nöjd med här på bloggen. Bajs.

Jag hade samlat minuspoäng, det var därför det kunde hända. I fredags hade jag missuppfattat tiden jag skulle varit i Örebro. I lördags uppdagades det också att jag missuppfattat när Ljusblå har semester och därmed inte bokat in min egen semester samtidigt. Vi får se vad vi kan göra åt den saken, men hur som helst förstår ni säkert att jag låg back.

- Nu när du gjort så mycket fel får du ta påsarna. Jag blev stel av skräck. Det är få saker jag tycker är så äckligt som hundskit. Orden hade inte uttalats som en fråga, och jag ville verkligen försöka göra vad jag kunde för att ligga lite bättre till igen. Jag tog den tomma påsen. Det var ju inte säkert att Challe skulle vara på det humöret. Det var han givetvis.

Så kom det sig att jag trots löften om att aldrig hantera några påsar med hundsaker i, ändå åkte på det. Jag gjorde det visserligen med frukosten åkandes upp och ned i halsen. Jag höll den i handen och utan att ens kunna knyta igen den sprang jag med utsträckta armar till närmaste papperskorg. Jag gjorde det inte på något särskilt manligt sätt, men jag gjorde det.
Usch.

Jag ska ligga på plussidan i fortsättningen.
Det är det livet handlar om.

Odjuret med grannens lille Karl. 

Jag har gått omkring med en känsla av att jag varit för avigt inställd till den där hunden Ljusblå skaffat. Det betyder inte att jag gjort en helomvändning eller så, men jag ska inte gå omkring och muttra när min älskling äntligen fått den hund hon längtat och pratat så mycket om? 

Jag var nog mest rädd för att det där djuret skulle stjäla all uppmärksamhet från mig men oron är kanske obefogad. Vi satt ute och grillade med mina föräldrar i lördags och när Ljusblå kärleksfullt körde sina fingrar genom min grå kalufs sådär som jag bara älskar, förstod jag att hon fortfarande tycker om mig. Och när hon sedan kastade bollen bara till mig så att jag fick springa och hämta den försvann alla tvivel. Det finns plats för både Challe och mig. Om Challe gör min tjej glad så gör den mig glad. Jag ska försöka intala mig det i alla fall. Så här tio mil bort kan jag nästan komma på mig själv med att längta efter den. Nästan. Särskilt när man ser en bild som den ovan. Challe är löjligt snäll och otroligt tillgiven.

Jag har som bekant identifierat några saker jag upplever som problem i samband med hund. Nu gäller det att hitta lösningarna också. 

Problem 1: Hundhår.
Lösning: Klädrullar! En rulle med klister där allt hår fastnar är supereffektivt! Särskilt om man använder den direkt på hunden.

Problem 2: Dofter.
Lösning: En hund luktar nog hund hur man än gör. Man kanske vänjer sig. Det där oavbrutna pruttandet är en värre nöt att knäcka, särskilt som mitt förslag med vinkork i hundrumpan inte ens övervägdes. Att smeta in överläppen med bensin eller något annat som luktar starkt kan vara ett alternativ, men just nu står mitt hopp till att Challe-gaserna inte är någon kronisk åkomma. En doftfri söndagförmiddag fick mig åtminstone att hoppas på det.

Problem 3: Ofrivilliga promenader.
Lösning: I lördags och söndags vaknade jag av att dörren slog igen då Ljusblå och Challe försvann i väg. Jag förväntas tydligen inte hänga med ut, inte varje gång i alla fall. Så här års skulle det kunna vara okej och kanske rentav skönt med en morgonpromenad. Men det kommer andra tider. Tider när det regnar, snöar och är allmänt otrevligt ute. Om jag då skulle bli avkrävd att följa med ut och gå har jag redan svaret klart: "Älskling, det är din hund". Båda morgnarna jag nämde ovan såg jag också till att kaffe med varm, vispad mjölk och frukost komplett med morgontidningen fanns på köksbordet när hon kom tillbaka.

Jag lär återkomma i ämnet hund.

- Nu är vi med hund Johan, log Ljusblå kärleksfullt där vi satt mitt emot varandra vid köksbordet med var sin kopp kaffe.
På något sätt hade tydligen ett missförstånd uppstått, och jag kände att det är lika bra att reda ut det direkt.
- Nej älskling, du är med hund, inte jag.

Ända sedan vi träffades har hon till och från pratat om hur mycket hon skulle vilja ha en hund. Hon är uppvuxen med
hundar och helst av allt hade hon velat ha en Beagle. Bus och Bråk är också väldiga djurvänner och jag tror att det
främst är de som ligger bakom det som nu håller på att bli verklighet.

- Vad är du uppvuxen med för djur, frågade Ljusblå också.
- Akvariefiskar, svarade jag. Det var min pappa som hade sådana under lång tid, och visst hände det att jag tittade på
dem, men inte var det så att jag grät precis när farsan emellanåt ordnade med begravning via toaletten. Nej, jag har
inte samma nostalgiska inställning till hundar som min tjej.

Hunden i fråga heter Challe och är en Jack Russell. Han är elva år och familjen Blå får honom helt gratis mot att de
tar hand om den om jag förstått det hela rätt. Fodervärd kallas det. Det är hundköp på Spargrisens vis det.
Vi åkte ut till kenneln för att titta. Dagen innan hade redan Ljusblå och Bus varit där och sett den, nu var det Bråks,
Skrotans och min tur. Jodå, hunden var väl ganska fin. Är man elva år och hund är man lite grå till utseendet, men det
är man som människa och 43 år också. Jag upplevde kanske inte hunden som särskilt intresserad av någon av oss.
Det är en lagom storlek på hund kan jag tycka. Inte så stor att man behöver köpa största kombin men inte heller någon
liten sönderavlad, folkilsken knähund.

Ändå är jag inte övertjust. Jag tror en hund i familjen har potential att påverka livet lite för mycket. Jag är rädd att de mysiga barnfria helgerna när det bara är Ljusblå och jag är ett minne blott. Nu har vi en elvaåring på heltid som inte lär
låta oss ligga och mysa på morgnarna för att han måste gå ut.  Jag kan redan känna lukten av hundfjärt när Challe
ligger bredvid oss i soffan när vi ser på tv, och jag fasar för att tungan jag möter när jag vänder mig om för att få en puss
mitt i natten inte tillhör min tjej utan någon annan.

Fler saker oroar mig. Varje gång hund har kommit på tal har jag sagt: "Jag kommer aldrig att hantera några bajspåsar".
Jag lovar, varje gång har jag sagt det. Ändå tittade Ljusblå oförstående på mig när jag upprepade mitt mantra på provpromenaden i dag.
- Du lär dig nog, sa hon. Den där kvinnan lyssnar inte på mig.
Jag har också en känsla av att Bus och Bråks kärlek till det där djuret inte håller i sig speciellt länge. Särskilt
inte klockan fem en morgon i tio minusgrader.

Jag vill kalla mig djurvän. Jag tycker om djur, särskilt katter eller vår lilla hamster. Jag gillar väl hundar också på sätt
och vis. Att leka och busa med dem är ju jätteroligt, men att ta hand om dem är helt enkelt inte min kopp te. En hund
kräver ett helt annan engagemang än en dvärghamster.

Men ser jag då inga fördelar med den där hunden? Hmm... nej, det gör jag nog inte. Förutom att den är elva år då
kanske, hur gammal blir en hund?  Är jag super-negativ? Vi kan väl kalla det Super-betänksam? Om jag slipper
bajspåsarna, om kärlekslivet förblir intakt och om ingen av de andra farhågorna ovan slår in kommer vi nog bra
överens Challe och jag.

Det kunde varit värre. Det kunde varit en Beagle. Jag är rädd för Beaglar.
Men det tar vi en annan gång.