Råttor vs hundar
Bus såg på mig med stora blå ögon när hon ställde frågan hon verkade ha funderat på
ett tag.
- Alltså, jag tycker ju om Challe på mitt sätt, svarade jag. Han är jättefin. För att vara
hund alltså.
Svaret är ungefär så enkelt. Challe är en oerhört charmig hund, men han är ändå en hund.
Jag måste ändå fundera lite och försöka jämföra råttor vs hundar.
1 - Hår
Strax efter sex i morse åkte jag från Örebro. När jag kom fram frågade någon:
- Fan, har skaffat katt eller?
Jag såg ned på min tröja. Pälsallergiker, vik hädan! Den var full med hår. Finns det någon
hundägare som ser riktigt fräsch ut egentligen?
1-0 till gerbilerna.
2 - Sovmorgon
Ingen av råttorna har hittills ställt sig på bakbenen vid min säng på morgon och med
"dragonbreath" krävt en promenad i 20 grader minus.
2-0 till gerbilerna.
3 - Tillgivenhet
Ropar jag på Challe så kommer Challe till mig. Ropar jag inte på Challe så kommer han
ändå. Han är väldigt tillgiven. Om jag ropar på gerbilerna springer de in och gömmer sig
i sitt hus. Om jag är snabb och lyckas fånga en av dem så sitter den ganska stilla i min
hand, men jag har en känsla av att det handlar mer om att den är paralyserad av skräck
än av någon slags tillgivenhet. Challe vinner ronden.
2-1 till gerbilerna.
4 - Frihet
Om jag vill åka till Ljusblå tre dagar kan jag enkelt fylla på matskålen och byta vatten
till gerbilerna och ändå vara ganska säker på att de inte dött av svält eller törst när jag
kommer hem. Om Ljusblå vill åka till mig i tre dagar kan hon fylla på motsvarande till
Challe i några hinkar om hon vill... fast man gör ju inte så med hundar. Dessutom skulle
Charles utan problem sätta i sig all maten på 45 sekunder och sedan spy hela natten
för att nästa dag oja sig av hunger igen.
Råttorna vinner igen.
3-1.
5 - Städkrav
Var 14:e dag behöver råttornas bur städas. Det går på tio minuter och jag ser det
som ett mindre problem. Värre är det med deras jäkla idéer med att sprätta ut spånet
på golvet. Spån som man sedan drar omkring med strumporna och i värsta fall vaknar
med i munnen på morgnarna. Spånet alltså, inte strumporna. Challe har ett annat problem
som jag inte tänker beskriva närmare, men om Ljusblå inte lägger på skyddsfilten på
soffan så får hon tvätta den. Jag tycker det blir jämt skägg här.
3-1 till gnagarna.
Vi kan se detta som första perioden i en hockematch eller liknande. Kom gärna med förslag
på fler områden där man kan mäta + och - med husdjur.
Ligistbrudarna
De ludensvansade små ligistbrudarna till ökenråttor börjar komma tillrätta. Ligistbrudar
får de heta för att de skvätter ut drivor av spån på golvet varenda dag. Biltemasugaren
går varm hemma.
De är aktiva, livliga och nyfikna. Kastar man in en gammal torarulle dröjer det några få
sekunder innan de likt pirayor kastat sig över den. En halvtimme senare är rullen
småsmulor.
Skvatträdda är de, särskilt den vita/grå. Skrotan har blivit riktigt duktig på att fånga och
behålla åtminstone den bruna som faktiskt kan sitta hyfsat stilla i våra händer, ja till
och med mina.
Challe kan läsa
Att Challe kan läsa är något jag misstänkt länge...
Igår känns det som att jag fick det bekräftat...
Råttinvasion
Här kommer några bilder på den råttinvasion som nyligen ägt rum i knarkarkvarten.
Jag kan tycka att de är ganska lika dvärghamstrar. De är kanske lite mer ekorrlika
och har en lång pälsbeklädd svans som tyvärr inte kom med på bilderna.
De här båda är fortfarande frustrerande rädda, men av det lilla jag fått känna på dem
kan jag tycka att de är ännu mjukare och lenare. De har varma små "fötter".
Namnen är inte spikade helt. Men om Skrotans senaste förslag håller så är detta Bizzi.
Och nu flickor, ska JAG lära er lite om färger. Den här råttan skulle en simpel man kalla
ljusbrun eller möjligen beige, men sådan är ju inte jag.
Bizzi har färgen "dark eyed honey pied dutch".
Och den här sötnosen skulle kunna heta Millie. I vilket fall som helst har hon färgen
"light colourpoint grey agouti".
Okej då... jag är inte helt säker på färgerna. Jag har googlat dem.
Två nya tjejer
Ja, innan mitt STORA, bildspäckade minnesextra ens har ägt rum här på bloggen (men det kommer) blev det av.
Två nya tjejer har just flyttat in i min lägenhet.
Två otroligt söta (och än så länge ganska rädda) Gerbiler.
Det blev helt enkelt för tomt utan husdjur.
Vi har inte kommit på något namn på systrarna ännu så förslag tas tacksamt emot.
Mina egna förslag är Buffy och Dawnie efter systrarna i den tv-serie vi just nu betar av sjunde och sista säsongen på, men som ni förstår är det inte jag som har sista ordet i frågan.
Så snart de där småbrudarna tuffat till sig lite kan ni räkna med bilder.
Hej... jag är en snart 44-årig man som blir lika rörd över en hädangången dvärghamster
som uppspelt över två gerbiler.
Begravning
Filippa död
Jag ska nu åka och hämta Skrotan för att omedelbart ordna med begravningen.
Stämningen är tung här
Jag tror vår lilla hamster är på väg att lämna oss.
Skrotans tårar bildar små pölar på vardagsrumsbordet.
Senast igår kväll var Filippa sådär galet pigg och klättrade på både väggar och tak i buren.
Nu ligger hon på sidan i sitt lilla hus.
Man ser att hon andas.
Någon gång rör sig ett ben lite grann.
Annars inga livstecken alls.
Hon regaerar inte när man rör vid henne.
Så här har hon aldrig gjort förut.
Hon har förvånat mig tidigare, men just nu har jag inga tröstande ord av hopp att komma med.
Hon verkar inte lida.
Det ser fridfullt ut.
Skrotan tar farväl.
Vi får se hur läget är imorgon bitti.
Hamster on crack?
Nu har hon hållt på i snart fyra timmar.
Videokvaliteten är tyvärr inte den bästa.
Hängandes med käften i taket
För andra kvällen i rad har jag släppt ut hamstern på golvet i sovrummet. Jag vågar helt enkelt inte ha henne i buren. Varför? Jo, för att hon är totalt dum i huvudet.
Hon klättrar på gallret i buren från botten, förbi första våningen, passerar andra våningen och blir hängandes med käften i taket. Inte länge dock, för där ramlar hon snart ned med en sjujäkla duns. Jag begriper inte vad som hänt. Hon har hållt på så här i flera veckor och beteendet verkar bara bli värre och värre.
Har Jåttan fått nog av jordelivet? Försöker hon ta livet av sig? Jag borde filma kräket för att visa er.
----
Uppdatering:
Fan! Tror ni inte råttjäveln hittade ett hål i väggen vid garderoben och försvann där. Hittar hon inte ut själv blir jag tvungen att bryta upp väggen. Hon får överleva eller ta livet av sig bäst hon vill i buren nu.
Om jag hittar henne vill säga.
Uppdatering 2:
Hon kom fram vid en annan garderob.
Sedan dess har odjuret blivit inlåst i sin bur och filmats.
Nästa inlägg blir med youtube-klipp.
Världens snabbaste hund
Världens snabbaste hund lystrar till kommandot "kom" och sätter fart så att öronen flaxar på stranden i Ugglarp. Själv är jag lite mör i kroppen efter 110 mil i en Renault Megane. I övrigt hade vi en kanonhelg. Mer bilder kommer, men först måste jag jobbajobbajobba.
Dagens hundinlägg 3: Sanningen om hundägare
Sanningen om hundägare är nämligen den att så länge hunden bajsar i dagsljus, på gator eller andra platser där de vid själva händelsetillfället riskerar upptäckt, tar de falskt leende upp en svart påse ur jackfickan (de tuffare mattarna/hussarna har påsar käckt fastknutna på kopplet) och plockar upp efter hunden. Är det bara tillräckligt mörkt ute eller om de känner visshet om att ingen ser, eller om hunden skiter i högt gräs 50cm från gångbanan, då sparar de påsarna till ett annat tillfälle.
Jag tror inte det handlar om pengar, jag tror det handlar om bekvämlighet. I själva verket tycker alla lika illa om träckhanteringen som vad jag gör. Beviset för min tes finns överallt, runt omkring oss. Hundskit här. Hundskit där.
Och mannen med labradoren i förra inlägget trodde inte att vi såg utan lät sin hund lägga kringlan från helvetet orörd och rykande för Challe att intressera sig för. Hundägare är helt enkelt ögontjänare av första graden.
Jag är inte helt oskyldig.
Ljusblå är ändå duktig tycker jag, men hon HAR syndat, det vet jag. Särskilt när Challe kräver mer påsar än man ibland kan förutspå.
Kom igen nu hundägare! Bekänn eller hävda att jag har fel!
Har ni aldrig låtit bli att använda påsen ska jag be om ursäkt, men tänk er för.
Min blogg har inbyggd lögndetetktor.
Dagens hundinlägg 2: Vad är vitsen?
I helgen gick Challe och jag på promenad. En bit framför oss går en man med labrador. Den svarta hunden pinkar som alla andra hundar på lyktstolpar, träd och annat av intresse. Efteråt kommer Challe som givetvis känner av varenda skvätt labradoren gjort sig av med och med ett hånflin ersätter han markeringarna med sina egna.
1-0 till Challe. Tror han i alla fall.
Omedveten om vad som händer pinkar sig Challe fram längs cykelvägen, men jag som inte helt och hållet styrs av min näsa har lite bättre koll. Om Challe kunde förstå vad jag säger skulle jag säga till honom att sluta upp med det där fåniga revirkisseriet, det tjänar liksom ingenting till. Jag skulle be honom att se sig om båkåt, för där går en kvinna med en schäfer.
Gissa vad den hunden gör?
Dagens hundinlägg 1: Frost
Efter en helg i Örebro brukar mina tankar ofta upptas av hundar och hundägande.... eller... ja, egentligen mest hundskit.
I takt med att nyhetens behag med hund lagt sig, har jag förstått att intresset hos Bus & Bråk för tidiga morgonpromenader med Challe har svalnat rejält. Optimismen lär inte öka med tilltagande mörker, fukt, frost och snö, alltså är det Ljusblå som åker på det där varje morgon. För att hon inte helt ska bli utan sovmorgnar i livet brukar jag ta den där första turen vid sju på morgonen när jag är i Örebro. I helgen var det kallt som fan.
Blir hundars nosar/näsor känsligare när det är frost ute? Challe verkar kunna tillbringa minuter åt att sniffa på ett och samma ställe nuförtiden. Hur många "ställen" går det på en morgonpromenad? 420? Det tar evigheter innan man huttrande får återvända in i värmen. Ändå finns det något bra med kylan upptäckte jag. Det där som Challe lämnar ifrån sig och som jag förmodas plocka upp i svarta påsar, det stelnar ju, blir lätthanterligt och aningen mindre äckligt.
Nu längtar jag till minus tio, då kan man nog helt skippa påsarna och förvara isbajsarna i mössan tills man kommer till en papperskorg.
Begravningsplatser
Min dotter älskar verkligen det där lilla djuret, men genom tårarna kan hon ändå prata om var vår vän ska få sin sista vila. Det ska vara någonstans dit vi kan gå, det är vi överens om, alltså inte på någon tomt som deras baksida. Från hus och tomter flyttar man. Jag har föreslagit någonstans utmed Göta kanal men det verkade hon inte jättepigg på. Diskussionen fortsätter.
Nu ska vi inte måla fan på väggen än. Den där hamstern har överraskat många gånger. Själv tror jag att hon är förkyld. Den stackarn smittas väl av all skit som jag har haft. När hon är hängig håller hon sig i sitt lilla hus och det är nästan omöjligt att få fram henne, men i morse hör och häpna, då kom hon fram för att säga godmorgon.
Jag tyckte allt att hon såg lite piggare ut.
Lite.
Hundlivet
De får gå en promenad på morgonen, därefter mat. Sedan blir det till att sova eller ligga och glo tills människorna behagar gå ut med dem nästa gång. Så där håller det på, sova-gå ut-äta-sova-gå ut-äta-sova, dag ut och dag in hela livet. Undra på att de inte lever lika länge som vi. Medan jag sitter här och bloggar ligger Challe i sin korg och stirrar intresserat in en vit vägg. Hundlivet är så trist att de blir utom sig av glädje när de får gå ut och skita.
Å andra sidan är det kanske bekymmerslöst också. De behöver inte fundera över någon karriär i yrkeslivet eller hur mycket räkningarna kommer att gå på i slutet av månaden. Ingen ågren över utebliven eller felsatsad pensionsförsäkring. Det enda en hund behöver bekymra sig om är att hålla humöret i schack och inte bita någon hur gärna den än vill.
Jag har ingen poäng med det här inlägget. Ingen slutkläm som knyter ihop säcken eller så. Det var bara några tankar som kom över mig när jag satt mig vid datorn och fick syn på Challe.
Nu ska jag göra en extremt rolig skämtbild. I alla fall är den rolig i mitt huvud, vi får se om den blir rolig på riktigt också.
Blicken
Kärleksfull?
Bedjande?
Hungrig?
Mordisk?
Om jag tar varje ord för sig och försöker passa in det med blicken upptäcker jag att varje ord passar.
Svårt att vara hund
Mmmm... just det: oemotståndlig.
Gamla surgubben Challe hade inget till övers för små busiga labradorbrudar och satte sig i respekt ordentligt.
Hur vet en hanhund egentligen hur lång en promenad ska bli innan han gått den? Någon slags plan måste han väl ändå ha? Under en kort promenad på låt oss säga tre lykstolpar kan han ju pissa ganska rejält på varje, men tar man en längre så behöver varje "pink" reduceras till en liten skvätt för att räcka hela vägen. En missbedömning av rastpromenadens längd skulle kunna innebära att man kommer hem nästan lika nödig som när man gick, och det verkar ju jättedumt. Det är förmodligen svårt att vara hund.
Hur vet en hundägare egentligen hur många påsar som går åt under en promenad? Äh, det kan man aldrig veta, men en tumregel är att det alltid behövs en mer än man har med sig.
Här skulle det egentligen ha varit en bild på den där lilla labbetjejen, men även om kameran alltid är med så har man ingen glädje av den när minneskortet sitter kvar hemma i datorn.
Jag kanske ritar en hund istället.
Nypresentation - Filippa
dvärghamstern Filippa som hängt med i snart två år nu.
Kärt barn har många namn:
- Jåttan
- Nåttan
- Tjockan
- Drusilla
För inte så länge sedan trodde jag att det var ute med henne. Hon har till och från haft problem med ögoninfektioner och det den här gången var det så illa att hon knappt kom ut ur sitt lilla hus alls på flera veckor.
Men, mot alla odds hänger hon med än.
Har ni barn som tjatar om husdjur? I så fall kan jag rekommendera en sån här. Billig i drift, lättskött och just den här filuren är riktigt social och trevlig. Skrotan har gjort ett jättebra jobb.
Kan hon hänga med ett år till tro? Jag vet inte, hon börjar se lite gammal och blind ut på ögonen.
Vi får se.
Och hur får man en hamster att hoppa i densamma?
Jo, man kan hälla lite musli i, gott.
Den bästa hund man kan ha
Efter en riktigt mjukstart till arbetsvecka börjar det bli dags att förbereda inför helgen. Ljusblå kommer kanske ikväll, annars imorgon. Imorgon eftermiddag kommer också släkten på besök för att fira Skrotan som fyllt år. Jag vet inte om jag ska fixa med någon slags mat eller om det bara blir kaffe och tårta.
Jag hoppas att Challe blir glad över att få återse sin matte. Jag hoppas hans matte blir så glad att hon tar med honom hem på söndag eller så. Äh, det har inte gått någon nöd på varken mig eller hunden. Faktum är att jag emellanåt längtar lite efter honom. Han blir så oförfalskat glad när man kommer hem, det är värsta bekräftelsetrippen. Jag kommer nog att sakna våra morgonpromenader lite också. Hmm... bäst att inte överdriva det där, då kanske hon för sig att han borde bo hos mig heltid.
Jag har blivit en jävel på att plocka hundskit utan att spy, jag kan till och med klara av att göra det med enkelpåse.
När pälsdjuret försvunnit ska jag dammsuga hela huset för att få bort hundhåren. Jag måste skrubba sofforna för han ligger där om dagarna och slickar sig.... ja.... det blir lite.... ja.... struntsamma. Den förskräckliga hamstern får också flytta tillbaka buren från det hundförbjudna badrummet till sin ordinarie plats i vardagsrummet. Det tror jag hon uppskattar.
Utan hund ska jag ta tag i träningen igen. Jag längtar verkligen efter det. På så sätt har det varit bra med Challe, för han har fått upp mig på morgnarna och nu ska jag lägga promenadtiden i gymet istället. Det har känts dumt att gå ut och fota också. Alltså, man går ju helt enkelt inte ut och går utan att ta med hunden, och tar man med den så blir fotandet blaha. Det längtar jag också efter.
Sammanfattningsvis så är Challe den bästa hund man kan ha, om man gillar hundar. Jag gillar Challe på många sätt, men jag är nog ingen hundmänniska. Det är lite för mycket pyssel för min smak, och jag kan inte hjälpa det, men hundar luktar inte gott.
Tack också älskade Skrotan (om du nu läser det här), du har hjälpt mig oerhört mycket i veckan.
Kommer jag att ta hand om Challe igen?
Frågan är snarare: Kommer jag att ha något val?
